Rockfabrikens bästa 2025

Något sent omsider kommer här Rockfabrikens högst subjektiva sammanfattning av det svenska musikåret som passerat, i form av åtta låtar, fem album och en EP. Precis som förra året är kriteriet att det ska vara en svensk artist inom ramen för vad vi tycker är punk / rock, max en artist får vara med i varje kategori, och det ska vara släppt under 2025. Så, utan inbördes ordning, här är 2025 års finest!

ÅRETS SVENSKA LÅTAR 2025

The Cruel Intentions – ”Beating in My Chest”

The Cruel Intentions kan sin rock’n’roll, och hur det ska göras. Beating In My Chest innehåller allt som ska vara Cruel Intentions. Kombinationen av sleazig rock och en punkighet i bandets sound och attityd som många andra saknar, gör att de har mig i sin hand från början till slut. Dessutom är det en rörande fin hyllning till sångaren Lizzy DeVines tid i ikoniska Vains of Jenna.  Erik Mårtensson från Eclipse står för en superclean produktion, utan att på något sätt begå våld på den skitighet och särprägel som är The Cruel Intentions. 

Wirre – ”känslan av att vara på väg”

Musikaliskt rör sig ‘Känslan av att vara på väg’ någonstans mellan postpunk och rak rock på svenska. Det är ett fantastiskt driv i botten som lyfter fram en melodi som jag omöjligen kan värja mig från. En röst som berättar historier för mig. Allt här är bekant, utan att kännas gjort någon enda gång. Patrik Wirén lutar sig mot en svensk rocktradition utan att på något sätt bli en förutsägbar del av den. Någon sorts punkig landsvägscountry. Det är som att Patrik Wirén visar den svenska rocktraditionen hur det ska låta. Som ett facit. 

Perkele – ”Burn”

Öppningsspåret Burn från Perkeles album Theater är metal och punk på samma gång. Ett monumentalt rockanthem från början till slut, briljant i varje beståndsdel, med precis varje komponent som en riktigt jävla bra rocklåt ska ha. Att ta ut en enda låt från Theater var svårt, men det går inte att komma runt Burn på något sätt. Ett mästarprov från första till sista takten. 

The Sensitives – ”Shadow Boxer”

Från det vackra skärande gitarrintrot, drivet i trummor och bas, leder The Sensitives oss fram genom en grym vers till en refräng som är som gjort för arenaallsång. Det finns ett vemod i låten, samtidigt som det inte går att värja sig mot energin som genomsyrar den hela vägen. Shadow Boxer får mig att tänka på amerikanska The Interrupters i både uttryck och känsla. I likhet med dessa har The Sensitives förmågan att hitta en bra variation i sina låtar, och vågar gräva bland både punk, ska och etnorock när de ska plocka byggstenar.

The Hawkins – ”Get Out”

Även om The Hawkins aldrig är rädda för att experimentera och röra sig i vida kretsar kring den grund de skapats från, är det här tydligt klassisk The Hawkins-rock’n’roll. Med allt vad det innebär, men odelat positivt. Verser byggda med precision och där Johannes röst balanserar på gränsen till den där fantastiska falsetten, för att sedan låta den falla in, när refrängen väl öppnar sig med en stökig energi som träffar rakt i bröstet. The Hawkins är enligt dem själva ett rockband med fötterna i punken, och Get Out är en låt som visar exakt just det. Och med massor av ekon av den klassiska rockhistorien, men med bandets egen take på det.

Nomy – ”The House That Jack Built”

Patrik ”Nomy” Marquardt kan sin rockhistoria, och det märks hur han hämtar in uttryck, sound och teman på ett föredömligt snyggt sätt. The House That Jack Built är en riktigt bra, massiv rocklåt med snygga texter och fina arrangemang och produktion. En låt som känns genomtänkt hela vägen utan att bli det minsta förutsägbar. Nomy utnyttjar sin talang och förmåga hela vägen, och har med denna grymma låt än en gång skapat ett imponerande genomarbetat och kvalitativt hantverk. 

Hyrda knektar – ”Bryta ny mark”

Att spela punk i någon sorts storbandsform är ingen ny företeelse. Såväl utländska namn som Mighty Mighty Bosstones liksom inhemska akter i form av Monster har visat hur det kan göras på ett föredömligt bra sätt. För det mesta har det då oftast handlat om etnopunk eller ska i första hand. Knektarna har istället förvaltat den klassiska svenska punktraditionen i spåren av Ebba Grön och de som kom efter, men stöpt om det till storbandspunk i sin egen form. Och som de har gjort det, och fortsätter att göra det. Med singeln Bryta ny mark visar Stefan Lundblad och hans bandkamrater än en gång att punk kan vara hur jävla vackert och subtilt som helst utan att släppa taget om nerven som är rock. Och åter igen påminner Stefan Lundblad mig om att han är en av Sveriges absolut bästa rocklyricister. 

The Dahmers – ”Nightmare of ’78”

Som den första av tre förhandssläppta låtar från Dahmers album Creature Feature släppte The Dahmers Nightmare of ‘78. Detta är ett praktexempel på hur man kan rita upp en cirkel som innefattar vad ett bands själ och identitet är, och sedan tryggt röra sig ganska långt åt olika håll i den cirkeln, utan att tappa bort sig. En av många styrkor med The Dahmers är att man inte vet vad man ska få härnäst, samtidigt som man ändå inte blir förvånad när man får det. Och utan att det på något sätt är negativt; det finns något i varje Dahmers-låt som är just The Dahmers, men jag kan inte sätta fingret på exakt vad det är. Med Nightmare of ‘78 levereras en svängig glamretrokänsla förpackad i rock’n’roll. Något i det får mig att tänka på såväl Marc Bolan som Mott The Hoople i en nutida kontext, och det är inget annat än en komplimang i min bok.      

ÅRETS SVENSKA ALBUM 2025

Perkele – ”Theater”

Theater är en punkmetal-platta som känns helt självklar, som om genren alltid funnits. Över tio låtar, trettiofem minuter rock, tar Perkele med oss på en resa som inte bara är en genomgång av deras historia, utan även en inblick av vad som format dem till vad de är idag. Och det är inte bara en imponerande uppvisning, det är genuint jävla bra på samma gång. Och det ena behöver inte alltid innebära det andra, men här gör det det. Perkele lyckas med paradoxen att överraska samtidigt som det finns en självklarhet i vad som nu visas upp. Någonstans känns det givet att de hade det här i sig, men samtidigt så är det fantastiskt att se att tre killar i ett band som funnits i över trettio år kan leverera något som är så vackert, levande och framåtskridande på samma gång. Och rock’n’roll i varje millimeter.

Dynazty – ”Game of Faces”

Game of Faces är en skiva där allt är maximalt. Varenda trumslag sitter exakt där det ska. Melodi och sång rör sig någonstans mellan, eller kanske ovanför, europeisk power metal och amerikansk stadionrock. Texterna är storslagna. Det är inte subtilt någonstans, men det är så in i helvete snyggt. Det är pampigt, provocerande melodiskt och helt ogenerat. Det är maränger med eldkastare och konfetti. Och det är inte det minsta ironiskt. Och det ska Dynazty ha all cred för; att ta det mest bombastiska och köra det på dubbel maxnivå. Och det är riktigt, riktigt bra.

Fruktansvärld – ”Undan kommer ingen”

I låt efter låt visar Fruktansvärld upp högklassiga stilprov i klassisk svensk tvåtaktspunk, och skivan i sin helhet står sig bra även mot de allra bästa albumen i genren. Jag tycker inte att det finns några svaga spår på skivan, även om det finns låtar som stannar kvar lite längre i kroppen. Undan kommer ingen är ett svinbra album som står stadigt på sina egna ben i den nutida svenska punken samtidigt som det också tryggt lutar sig mot den tradition bandet förvaltar.

Big Fish – Fyra liter stoft

Med Fyra liter stoft tar Big Fish ännu ett steg framåt, men utan att förlora ett uns av själen i det som alltid varit dem. Drivet, det konstnärliga, berättandet, det ständiga greppandet efter nya influenser. Allt finns kvar, och ändå är det nytt.  Textmässigt är Fyra liter stoft lika starkt som musikaliskt. Varje ord känns som att de verkligen valt dem omsorg, varje rad känns nödvändig. Big Fish 2025 är ett äldre, lugnare band, men inte på något sätt tröttare. Snarare tvärtom; de känns nyfiknare än någonsin, och skarpare i varje beståndsdel. Resultatet är ett album som står ut i det svenska musiklandskapet: unikt, drömskt och brutalt vackert.

Crash Nomada – ”Innan mörkret faller”

Den gemensamma nämnaren oavsett vilket håll Crash Nomada sträcker sig åt är att det aldrig känns sökt eller påklistrat, utan det är en musikalisk tradition som de känns hemma i. Och visst kan man hela tiden hitta influenser att jämföra med, men oavsett vad jag namedroppar så låter det alltid i första hand Crash Nomada. Med en av rocksveriges vackraste röster, tekniskt skickliga musiker som verkligen bemästrar konsten att fusionera rock och världsmusik, och förmågan att paketera allt i en riktigt fin skiva så väl melodiskt som textmässigt, har Crash Nomada med Innan Mörkret faller skapat ett av 2025 års finaste album.

ÅRETS SVENSKA EP 2025

Vägsjäl – ”Jag är bara här ibland”

Det finns samarbeten som känns självklara först när de väl händer. Vägsjäl är ett sådant. När man hör Ulke, Inge Johansson och Dadde Stark spela tillsammans känns det nästan märkligt att det inte skett tidigare. Som att de varit på varsin lång musikalisk resa; parallella, men i samma riktning, och att den naturliga slutpunkten alltid varit just detta. EP:n Jag är bara här ibland fortsätter att trygga insikten att Vägsjäl är precis så bra som man hoppats att de skulle kunna vara. Det är vemodspunk, tvåtakt, fioler, körer och folkmusikinfluenser i väldigt snygga arrangemang. Bandet visar dessutom på en fin dynamik och variation inom ramen av den punk de verkar inom.