När den svenska sleazescenen tog form i slutet av 1990 talet och början av 2000-talet fanns Loud’n’Nasty där som en av de tidiga aktörerna. Innan vågen blev tydlig och innan genren fick nya affischnamn var bandet en del av den mylla som senare skulle bära fram namn som Crashdíet och Crazy Lixx. När Loud’n’Nasty försvann från scenen 2007 försvann också Rob Nasty ur offentligheten. När han nu är tillbaka med nya projektet NÄSTY, är det med såväl den erfarenhet han samlat på sig under åren på sleazescenen, men också med den erfarenhet som kommer med tiden som gått. Rob Nasty håller sig till det han är bäst på, och det är just att skapa klassisk skandinavisk sleaze. ”Devil Inside” är precis det. Sleazerock som vilar stadigt i det uttryck som en gång definierade Loud’n’Nasty. Det märks att det här är musik skapad av någon som levt med genren länge och förstår dess mekanik, och Robs röst övertygar fortfarande.
Produktionen är signerad Rob Nasty själv, och det är inte heller något han behöver skämmas för. Tvärtom. Det är balanserat, och med tryck på rätt ställen, men har fortfarande det mått av friktion som i alla fall jag vill ha i min sleaze. När gamle bandkamraten Chris Loud dessutom åter kliver in på leadgitarr tillförs en naturlig förlängning av det arv som bandet en gång etablerade. För den som en gång följde Loud’n’Nasty är igenkänningen omedelbar, och för den som uppskattar klassisk skandinavisk sleaze är detta en påminnelse om varför genren fortfarande engagerar.
Devil Inside är ett starkt avstamp. Ett finfint stycke sleazerock med tydlig identitet, framfört med både övertygelse och en glöd för en genre som upphovmannen själv var med och la grunden för. Rob Nasty visar att det han en gång var med och byggde fortfarande är levande, och att det finns mer att hämta. Rob har meddelat att ”Devil Inside” är det första av flera planerade släpp under året. Det öppnar för en fortsättning som känns högst välkommen. Vågar man hoppas på både albumsläpp och liveframträdanden under 2026?
Rockfabriken 
Lämna en kommentar