Det började som en enkel fråga i ett meddelande till en rad svenska punkmusiker.
“Vi håller på att göra ett försök att högst ovetenskapligt göra en omröstning bland svenska rockmusiker om favoritband, artister och skivor inom punk. Det är helt anonymt, och jag kommer publicera resultaten som någon sorts listor och skriva en artikel om det för Rockfabriken. Det vore kul om du / ni ville medverka.”
Vad som räknas som punk lämnade vi öppet för tolkning till de som svarade, och “bästa” syftade heller inte på teknisk perfektion utan på personliga favoriter. Responsen blev större än väntat. Musiker från många av landets mest välkända punkband deltog, liksom lokala hjältar och personer som tidigare varit förgrundsgestalter på scenen, men som inte är aktiva längre idag. En blandning av mer eller mindre känt, dåtid och nutid, äldre som yngre. Resultatet blev ett kvitto på vilka personer som inspirerar och imponerar mest på kollegorna i den svenska punkscenen.
Först ut är trummisarna. Det visade sig snabbt att detta var en kategori där en trio tydligt drog ifrån resten av fältet. Gemensamt för dem är en kombination av tempo, tyngd och precision som gjort dem till referenspunkter i svensk punk. Alla tre med en enorm verkshöjd, och en meritlista som som innehåller omistliga delar av svensk punks kanon. Without further ado, som man säger: Här är Sveriges bästa punktrummisar när Sveriges punkscen själv får välja.
1. Jouni Haapala (De Lyckliga Kompisarna / Perkele / Gatuplan)
Jouni Haapala är ett namn som återkommer i många samtal om svensk punk. Han slog igenom redan som femtonåring när han spelade på De Lyckliga Kompisarnas debut Le som en fotomodell, en skiva som kom att bli en självklar referenspunkt i genren. Sedan dess har han fortsatt att sätta tempo i band som Perkele och Gatuplan, och är en av Sveriges mest mångsidiga rocktrummisar.
2. Dadde Stark (Vägsjäl / Asta Kask / Wolfbrigade)
Dadde har byggt respekt under decennier som fundament i ett av Sveriges absolut mest ikoniska punkband Asta Kask, och även som en byggsten i Wolfbrigade. Syns numera bakom trummorna i en av det senaste årets mest spännande bandkonstellationer Vägsjäl, och har där visat att genren både kan förnyas och vårdas på samma gång. I händerna på Dadde blir både Vägsjäls egna verk och de Streberslåtar som framförts live bryggor mellan generationer av svenska punkvågor.
3. Dr Dille (Lastkaj 14)
Oerhört central i Lastkaj 14:s fantastiska mörka och ofta svinsnabba punk. Dr Dille har i tjugo år satt en standard för hur man kan spela tvåtaktspunk i ett furiöst tempo och få det att se både lätt och roligt ut på samma gång. Och ja, vi förstår att det är en illusion som helt bygger på Dilles unika kombination av skills, personlighet och energi, men det är bara att lyfta på hatten.
Att just dessa tre namn hamnar i toppen av den här omröstningen är knappast någon slump. Jouni, Dadde och Dille har varit med och format svensk punk på ett centralt plan, och fortsätter att sätta en standard för verkshöjd. Tre oerhört välförtjänta placeringar och ett tydligt kvitto på det avtryck de gjort i svensk punk.
Nästa gång presenterar vi landets främsta punkbasister.
FOTO: Therese Billing
Rockfabriken 
Lämna en kommentar