Diamonds and Guns: Degenerate Nonsense (EP 2026)

Det finns något som skaver här. Och just det är en av de saker som gör att jag verkligen gillar Diamonds and Guns. Vill man ha lättsmält bakgrundsmusik är det här inte grejen. Det här är något annat. Inte extremt, inte svårlyssnat, men med ett skav som hela tiden ligger och gnager. En friktion. Det är inte helt lätt att sätta ord på exakt vad det är som skapar den känslan. Men, och det är ett stort men, det här skavet är som jag började den här utläggningen med att trycka på, ett väldigt stort plus när jag lyssnar på Diamonds and Guns.

Victor Ekwalls röst är lite av en acquired taste. Personligen är jag ett stort fan av den där känslan av sorg och frustration som han får in i sin sång, och den är dessutom det där extra steget för att verkligen hitta sin egen nisch.

Ibland känns det som att bandet inte gör det särskilt lätt för sig själva. Det går inte alltid spikrakt framåt i musiken och arrangemangen. Strukturerna tar små sidosteg, tempot och energin skiftar. Det finns partier där det känns som att det hade gått att ta en enklare väg. Men de gör inte det, och det är just här det där skavet kommer in. Den där lilla avigheten som fångar mig. Rock’n’roll ska inte stryka medhårs.

Degenerate Nonsense är, precis som kvartettens förra EP, en resa i ett landskap av streetpunk, sleaze och klassisk rock’n’roll, där Diamonds and Guns klätt in omgivningen i vemod och melankoli. Svärta är inget ovanligt i rocken, och många musiker gräver sig ner i den mer eller mindre subtilt eller sökt, men det är något annat. Som att det ligger en tunn slöja av sorg över musiken, och det är vackert. Tillsammans med texterna skapas en känsla av att det berättas en historia för mig när jag lyssnar. Jag är svag för det, och något i den känslan som Diamonds and Guns placerat mig i leder mina tankar mot Social Distortion, även om det finns ett visst avstånd i soundet mellan banden. Samtidigt har jag rent musikaliskt ganska svårt att pinpointa något annat band som känns nära det här, och det om något är en bedrift. Att göra bra musik med en egen identitet är en utmaning, men jag tycker att Diamonds and Guns lyckats alldeles utmärkt med Degenerate Nonsense.