För mig var Wirres ”Känslan av att vara på väg” ett av förra årets absolut bästa låtsläpp. Nu är den förre Misery Loves Co-sångaren tillbaka med EP:n ”Ge mig en scen och jag berättar mer”, där just nämnda låt är öppningsspåret. Den är så klart precis lika bra fortfarande, och därefter följer Wirre upp med fyra bländande låtar till. Totalt utgörs skivan av fem tämligen olika spår, men det känns ändå inte spretigt. Det finns en sammanhållande känsla rakt igenom stigen som vi guidas fram genom. I grunden är det ganska konventionell rock på svenska, men samtidigt är det att förminska det här något enormt. För det är inget mindre än briljant.
Utöver förmågan att komponera riktigt bra musik har Wirre också en sällsynt bra gåva för berättande. Hans texter och det som förmedlas i låtarna känns som blandade skärvor från livet, precist sammanfogade, på en stilistisk nivå som tämligen få i Sverige behärskar idag.
Det finns genomgående en med varandra likartaf nerv och atmosfär i varje enskild låt på EP:n, och mer än en gång kommer jag att tänka på Imperiet i Wirres anslag, och sin approach till sitt material och sitt låtskrivande. Visst, det finns likheter i sången med Thåström, men inte i närheten av att det skulle vara på bekostnad av Wirres egna uttryck. Det är lika mycket låtarna i sig, och den stämningen som byggs upp som gör att jag hittar den parallellen, även om det här är helt förankrat i vår samtid, och inte något försök att återskapa en nostalgiskt hasbeen-era. Och precis på samma sätt som Thåström och hans vänner gjorde i Imperiet har Wirre förmågan att verkligen skapa olika låtar med vitt skilda väsen i sig. Här finns ingen återanvänd mall, inget recept på hur det ska göras. Varje spår känns unikt, med en helt egen identitet. Och utan undantag riktigt jävla bra.
Rockfabriken 
Lämna en kommentar