Tack Mimfest!

Det är svårt på att sätta ord på Mimfest 2026. Visst, det var en rockfestival sett till de yttre attributen; en lineup av band, en- och flerdagarsbiljetter, merchförsäljning, öl, fans och press med mera. Allt samlat på Galaxen i Borlänge. Men Mimfest var så väldigt mycket mer än så. Framför allt är det en gemenskap, ett inkluderande, en värme. Ett happyplace, för att använda arrangören Mia Mästerbos egna ord. Tillsammans med Victor från Jubel och ett fantastiskt crew av voluntärer har man skapat en punkt i tid och rum där det allra finaste med den svenska punkscenen koncentrerats till fullo. Och helt utan att göra avkall på de klassiska festivalaspekterna. Lineupen var löjligt stark, där ett flertal av Sveriges bästa liveakter inom punk och hård rock (inklusive hårdrock!) var på plats på de två scenerna, och var precis så bra som vi hoppades på att de skulle vara. Och nya bandbekantskaper för mig klev fram och överraskade och imponerade starkt, och resulterade många nya låtar på mina spellistor efter helgen.

Ofta fann jag mig ändå någon helt annanstans än framför den scen jag tänkt mig att jag skulle vara vid för att se en akt jag sett fram emot. För att jag fastnat någon annanstans, i ett möte med någon. Ibland med en gammal bekant, men inte sällan med en helt ny bekantskap. Det händer om och om igen under helgen. Att man fastnar. I ett samtal. I en bingosession med någon man nyss träffat. I ett musikquiz lett av Heavy från Mimikry där man plötsligt bryr sig mer än man tänkt. Man missar band. Flera stycken. Och det gör inte så mycket. För det man är i just då känns viktigare.

FOTO: Therese Billing

Samtidigt, och det är kanske det mest imponerande, hinner man ändå med otaliga timmar livemusik. Ett helt gäng av ens absoluta favoritband passerar scenen, och nivån är genomgående enormt hög. Det finns en röd tråd i energin, i intensiteten, i viljan att spela på riktigt och i glädjen från banden att vara där. Flera av Sveriges bästa liveakter på samma plats, vid sidan av mindre kända eller etablerade band, utan att det känns som att någon behöver ta över på bekostnad av någon annan.

Och så finns de där ögonblicken som inte går att planera. Som när Mart Hällgren, punkikonen från DLK som bär en hel scen i sin historia, plötsligt står på scen och gästar det finfina tributebandet De Lyckliga Vännerna. Inte för att han är bokad, utan för att det är där han valt att vara på en helg han inte har ett gig. För att det är den typen av festival.

En relativt liten festival, men med ett enormt hjärta. Och det där hjärtat slår inte i lineupen eller i produktionen, utan i människorna oavsett om det är artister, arrangörer, publik eller press. Alla rör sig i samma rum, i samma tempo, utan att det uppstår några tydliga gränser. Man står och pratar med någon, och inser efter en stund att det är någon man sett på scen i ett helt annat sammanhang. Eller tvärtom. Det gör ingen skillnad. Just där händer något som inte går att skapa medvetet. En känsla av att allt hör ihop. Det tar sig också uttryck i de små sakerna. Som att merchrummet inte bara är en plats för försäljning, utan lika mycket en spontan mötesplats. Ett kostnadsfritt meet and greet där banden själva passerar förbi, pratar, skrattar, hänger. Utan distans. Utan någon tydlig början eller slut. Det är lika naturligt att stanna kvar där en stund som det är att gå vidare.

Puben inne på Galaxen är ett eget litet nav i festivalen. Ett hjärta i hjärtat. Där står profiler från punkscenen och håller igång saker i programmet på ett sätt som inte känns uppstyrt, utan snarare organiskt. Man tänker att man ska gå vidare efter en stund, men blir kvar. Och så går tiden.

För egen del känner jag bara en enorm tacksamhet över den här helgen. Det är en förmån att få vara där och att få vara en del av det här sammanhanget. Att få hänga och prata med människor som både är vänner och musiker man har följt och respekterat länge. Att gå från ett samtal till ett annat utan att det känns som att man byter sammanhang. De intervjuer som vi gjorde under helgen kändes mer som samtal som redan var igång än uppstyrda intervjuer. Det finns något i tempot här som gör att människor är närvarande på riktigt.

Mimfest är något av det finaste jag upplevt i musikväg, trots 35 år av konsert- och festivalbesök, och det som gör skillnaden här mellan en riktigt bra festival och en helt oförglömlig festival är människorna. Från besökare och artister till arrangörer. Det Mia, Victor och gänget runt dem har gjort kan egentligen inte planeras, det måste komma från en vilja att sätta värmen som nummer ett, och bjuda in oss andra till att skapa den värmen tillsammans. Tack för att ni gjorde det för oss.

TEXT: Erik Rosenberg

OMSLAGSFOTO: Therese Billing