Simon Dahlberg: “Jag är ödmjuk inför att jag ens får vara här och spela ”

Det finns gitarrister som mest syns mycket, och så finns det gitarrister som märks desto mer när man faktiskt lyssnar. Simon Dahlberg tillhör den senare kategorin, även om det numera känns allt svårare att hävda att han inte också blivit en tydlig profil i den svenska punkscenen. När Rockfabriken lät svenska punkmusiker anonymt rösta fram sina favoriter stod han till slut högst av alla i kategorin gitarrist.

Vi träffar Simon på Mimfest i Borlänge, nästgårds från uppväxtorten Falun. Han är en vital del i två av landets mest omtalade liveband, De Lyckliga Kompisarna och The Baboon Show, men pratar fortfarande om sig själv som “den nya gitarristen”, vilket är symptomatiskt för den ödmjukhet som Simon axlar sin roll som rockartist med. Vi sätter oss ner några timmar innan The Baboon Show ska kliva upp på festivalens stora scen, för att prata med Simon om utmärkelsen, att förvalta ett arv utan att bli en inhyrd musiker, och om hur det känns att vara en del av två band som så många förknippar med livekvalitet på absolut högsta nivå. Men det känns väldigt naturligt att börja med att prata om att Simon ett dygn tidigare fått reda på att han röstats fram till Sveriges bästa punkgitarrist av sina branschkollegor. 

“Det är väldigt  roligt och förvånande, med tanke på hur många bra gitarrister det finns i Sverige. Samtidigt är det skönt att känna att någon faktiskt har uppmärksammat mitt spel. Jag är inte längre bara den nya gitarristen. Eller, det kommer jag väl alltid att vara. Den nya i De Lyckliga Kompisarna, den nya i The Baboon Show,  men nu känns det ändå som att folk inte bara ser mig som ny, utan också faktiskt har uppmärksammat att jag kan spela.” 

Det märks tydligt att Simon är genuint förvånad och väldigt tacksam för utmärkelsen, och förhåller sig ödmjukt till den, men jag ber honom ändå försöka sätta ord och spekulera i varför just han hamnade högst på listan. 

”Jag vet inte riktigt, men jag tror att det här lika mycket handlar om banden som om själva gitarrspelet. DLK är ett tekniskt band som kräver hundra procents fokus, det är inget man bara kliver in och gör. Samma sak gäller Baboon Show. Folk känner ju till banden, och när de gör det lägger de också märke till vem som spelar i dem, och då hör de ju gitarrerna. Jag vet att jag är ganska teknisk och jag tycker att det är skitkul att spela, men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att utan de här banden hade jag nog inte, med samma sannolikhet, hamnat på den här topplistan.  

Samtidigt betyder det väldigt mycket för mig, och jag känner mig verkligen ödmjuk och hedrad inför det. Inte minst eftersom några av de andra på listorna är Jouni och Mart från De Lyckliga Kompisarna, Frida från The Baboon Show och Inge Johansson som jag också har spelat med. Jag och Jouni spelade på båda plattorna med Inges band Gatuplan. Det var också första gången jag fick spela med Inge, så det betydde mycket och var jätteroligt.”

Du är ju numera en välkänd profil på punkscenen, och någon som alla känner igen. Kan du landa i det och se dig själv utifrån?

”Nej, verkligen inte. Efter förra Mimfest fick jag höra att det hade varit ett quiz i puben där en av frågorna var: ‘Vad heter killen som nyss kom med i The Baboon Show och också spelar i DLK?’ Att jag ens var med i ett quiz kändes helt overkligt. Min spontana reaktion var att det där vet ju ingen. Men tydligen gjorde de det.  

Jag tror att mycket handlar om att jag inte var med och startade något av banden. Hade jag varit med från början i Baboon Show eller DLK hade kanske mitt ego sett annorlunda ut, åtminstone till viss del. Nu har det istället handlat om glädjen över att få vara med, och att göra allt jag kan för att förtjäna min plats och få stanna kvar. Jag ser mig fortfarande som den nya killen, och jag tror att många andra också gör det. Jag har fötterna på jorden och är ödmjuk inför att jag ens får vara här och spela. 

Och punkscenen är ju extremt snäll, det är som en familj. Alla är på samma plan, och jag upplever inte att någon sticker ut på ett oskönt sätt. För mig handlar det mest om att glida med, vara tacksam och ha kul.”

Just här på Mimfest blir den där känslan extra tydlig, det är som en enda stor fest av familj och vänner.  Man glider runt och vet knappt vem som är press eller besökare och vem som är musiker.

”Ja, verkligen! Sen har jag har ju turen att vara gitarrist. Jag är inte Mart som frontar, eller Cecilia och Frida i Baboon Show. De får en helt annan uppmärksamhet än jag, och jag tycker att det är ganska skönt. För dem kan det nog bli jobbigt ibland. Själv har jag kanske energi för en halvtimme ute efter en spelning, sen räcker det. 

Det var samma sak igår. Jag kan gå ut efter en slutsåld spelning i Uppsala och ta det, folk kommer fram, skakar hand och tackar, och det är bara trevligt. Men tjejerna gick inte ut, för det blir en helt annan grej för dem. De blir överrumplade på ett sätt som jag aldrig blir, på en annan nivå, och det är också som det ska vara.”

Musiken har funnits med länge i Simons liv, men det är sedan 2014, då han klev in som gitarrist i De Lyckliga Kompisarna, som han varit en del av den mer offentliga delen av den svenska punkscenen. Efter att gitarristen Fredrik Åberg valde att kliva av bestod bandet då av Mart Hällgren, Jouni Haapala och Simons barndomsvän Roger Reinstam. 

”Roger är anledningen till att jag över huvud taget hamnade i DLK. Vi spelade i punkband på högstadiet och gymnasiet i Falun, och senare lärde han känna Mart. När DLK återförenades 2008 följde jag med som allt i allo, med merch och backline, och var med på i princip alla spelningar. När Fredrik slutade i bandet 2013 fick jag frågan om jag ville vara med. Då hade jag precis kommit in på musiklärarlinjen, och året efter, 2014, gjorde jag min första spelning med dem på Close-Up. Det var väldigt kul, speciellt med tanke på att jag och Roger spelade DLK-låtar redan på högstadiet.

Jag kunde i princip alla låtar redan, så det handlade mest om att få det att sitta ihop. Vi hade ett eller två rep inför Close-Up. Samtidigt hade jag ju stått vid sidan av scenen sedan 2008 och sugit åt mig allt som Fredrik gjorde på gitarr. Jag var verkligen inspirerad av hans spel. Han var en riktig musiker, man hörde aldrig ett enda fel, och han var extremt tekniskt duktig. Dessutom visade han mig en del grejer längs vägen.”

Det måste vara speciellt att få göra den resan tillsammans med Roger, med den historia ni har tillsammans.

”Ja, det är ju pojkdrömmen att få kliva in i ett av sina favoritband med en av sina närmaste vänner. Och att dessutom kunna leva på det och stå på samma scen som band som man själv lyssnade på i högstadiet gör det nästan ännu större. Jag tror att vi spelade med Millencolin tre gånger i sommar med Baboon Show, och vi har gjort spelningar med  dem med DLK också. För mig är det fortfarande svårt att ta in. Det är så sjukt stort.”

FOTO: pressbild

De Lyckliga kompisarna är något av det mest ikoniska vi har på den svenska punkscenen. Ett band som mer eller mindre är en institution, som nästan varenda svensk punkare har en lång relation till. Hur hanterar man den psykologiska biten av att gå från att inte ha spelat i något större band till att plötsligt vara en del av ett sådant sammanhang?

”Hade jag inte varit med dem ute på vägarna hade det varit tufft. Men i och med att jag är skolad i DLK sedan jag upptäckte dem när jag gick i sjuan, har jag ju plankat varenda låt på både bas och gitarr. Sen började jag följa med på Bullret omkring 2005 och lärde känna Mart där, så det blev en väldigt snäll övergång. Jag följde med på nästan varenda spelning de gjorde så jag tänkte inte så mycket på det. Det är klart att jag var nervös första giget, men det kändes ändå bra. Det giget handlade mycket om att spela rätt, andra giget började jag kunna röra mig lite mer, och sen kände jag mig trygg i situationen.”

Även om Simon tveklöst är en ödmjuk och sympatisk människa utan tillstymmelse till attityd eller divalater, berättar han att resan med De Lyckliga Kompisarna inte bara inneburit en musikalisk utan även en personlig resa. 

“Jag minns när Mart spelade in ett av våra gig under mina första år i bandet. Efteråt lyssnade han igenom det och sa bara: ‘Fan vad dåliga vi är. Det låter skit, alla spelar fel.’ Han är ju en perfektionist, och det där blev verkligen en wake up call. Både han och Jouni var tydliga med att vi måste hålla nivå. Efter det förändrades mycket, inte minst inställningen till alkohol inför spelningar. Jag var ung då och tyckte att det var punk att vara full på scen, men idag känns det som det absolut ocoolaste som finns. Jag har fattat att folk faktiskt betalar pengar för att se en live, och det måste man respektera.”

I DLK har vi pratat om att vi helst vill spela tidigare. Arrangörer lägger oss gärna sent, efter tolv, eftersom folk går ut då, men då är publiken också ofta så full att de visserligen tycker det är kul att höra låtarna, men man märker att de inte riktigt lyssnar. När vi började ta tidigare spelningar märkte vi en tydlig skillnad. Det var då folk började komma fram och säga att vi spelar tajt och att vi är bra musiker. Det blev en riktig omställning i hur jag ser på det där, att publiken faktiskt uppfattar detaljerna när de är lite mer närvarande. 

Nu såg jag att vi spelar vid midnatt andra kvällen med DLK på Close Up-båten, och det är egentligen en ganska tuff tid. Då är många dyngraka, samtidigt som vi själva försöker hålla oss i skinnet och inte bli det. Det kommer garanterat att bli skitkul, men det är en utmaning.”

Sommaren 2023 presenterades Simon som livegitarrist i The Baboon Show när Håkan Sörles tid inte räckte till.

”Håkan ringde mig. Vi hade sprungit på varandra via DLK och Baboon Show, och han hörde av sig och sa bara: ‘Du lirar ju tele, det är ju bra. Vill du göra det här på heltid?’ Det var så det började. Sen sågs vi ett par gånger, han och jag, där han gick igenom hur han spelar sina riff och grejer. Det var otroligt värdefullt  och sparade enormt mycket tid eftersom jag fick en direkt inblick i hur han lirar. Han var väldigt schysst, och jag är verkligen tacksam över det.

Vi repade i fyra månader med Baboon Show innan min första spelning för att komma in i det. Det var skönt att få den tiden, särskilt i kontrast till DLK där jag i princip fick två rep, vilket är lite ironiskt eftersom det är mer tekniskt där. Samtidigt kände jag att första giget med DLK gick bra, medan premiären med Baboon Show gick åt helvete.  

Jag hade fått instruktioner från Håkan om att inte röra gitarrljudet, att bara gå på, och att min gitarrtekniker skulle sköta allt. Så jag gjorde just det, gick på, satte i lurarna och justerade ingenting. Det var ett misstag. Jag borde ha gått och kollat gitarren, ett klassiskt nybörjarmisstag. Dag två, på ett annat ställe i Spanien, var det som natt och dag. Då vågade jag ta kontroll och justera själv. Men första dagen var också första gången jag träffade det crewet, så jag litade fullt ut på att allt skulle sitta. Resultatet blev att jag i princip spelade hela spelningen med ett helt rent gitarrljud. Jag vågade inte ens slå på distpedalerna, med Håkans ord om att lita på dem i bakhuvudet. I efterhand vet jag att han justerade ljudet, men där och då var det bara nybörjarnerver som ställde till det.”

FOTO: Andreas Langfeld

Relativt kort efter Simons debut lämnade Håkan Sörle The Baboon Show för att satsa helhjärtat på Mando Diao. Simon erbjöds då platsen som fullvärdig medlem i bandet. Han berättar att det inte var någon självklarhet att tacka ja ens vid den första frågan rörande livespelandet. 

“Jag hade massor av ångest inför det, mycket för att jag inte riktigt hade bestämt mig. Jag sa till Håkan och bandet att det lät skitkul, men att jag först behövde stämma av med DLK. Som tur var spelade vi inte särskilt mycket vid den tiden, det var mest våra favoritgig några gånger per år, och det hade redan börjat glesna. När jag hörde av mig fick jag direkt ett ‘åh vad roligt, klart du ska köra’ från bandet, så stödet var jättefint från första stund. Efter det var det egentligen inget att fundera på. Vi började repa med Baboon Show, de tog hand om mig på ett sätt som gjorde att allt kändes självklart, och någonstans där landade det i att vi kör.”

När det gäller att ersätta Håkan Sörle, är det ett till ett i era roller? Kommer du att göra allt han gjorde i The Baboon Show, inklusive de sångpartier som han stått för på konserterna?

”Nej, vi bestämde tidigt att de låtar han sjunger på, som till exempel ‘Dig On’, låter jag bli.  Det  tydliggjorde vi redan på första mötet. Just den låten är så starkt förknippad med honom, och det är så fansen vill ha det. För mig känns det helt rätt, för det blir en helt annan mantel att ta på sig om man skulle försöka kliva in i det också. Allt annat som Håkan gjorde gör jag,  som körpartier och så. Men det finns faktiskt en låt som jag sjunger, som egentligen inte är tänkt att sjungas av mig. Vi har börjat slänga in ‘Lost You In A Second’ som de spelade in med Björn Dixgård från Mando Diao, vilket kanske är en ännu större röst att försöka mäta sig med. Samtidigt funkar den live. Folk vill höra låten, och det är refrängen som bär den, så jag kommer undan med det.  Men visst fanns det en känsla av att jag kanske inte riktigt är på den nivån, och det är jag inte heller rent sångmässigt. Samtidigt är det väldigt roligt att spela och sjunga den, men jag ser mig själv som körsångare, och det är jag stolt över. Kören är viktig.”

I och med inträdet i The Baboon Show klev du än en gång in i ett stort, etablerat band med lång historik av framgångar och trogna fans. Hur tänker man som musiker i den situationen? Vill man förvalta eller sätta sin egen prägel?

“Det är lite både och. Jag vill sätta min egen prägel, men samtidigt värna de där ikoniska melodierna som måste sitta. I DLK har jag fått mycket uppskattning för just de där utsvängningarna på det klassiska materialet, så länge vissa delar får vara orörda. Jag tänker på samma sätt i Baboon Show, och det var också något Håkan uppmuntrade. Han var tydlig med att jag skulle göra min grej. Samtidigt gör han så sjukt många snygga grejer i studion, och mycket av det lever kvar live. Är man inlyssnad på Baboon Show hör man vad som kommer från skivorna och vad som har vuxit fram på scen.”

Jag fastnade för Baboon Show på allvar när de släppte Punk Rock Harbour 2010. För mig var det där jag tycker att de hittade sitt sound på allvar, och från den plattan och framåt har jag varit helt såld.

”Jag förstår vad du menar. Jag tycker att Baboons musikaliska resa på många sätt tar sin början där, eller att det åtminstone är den delen av uttrycket som jag själv gillar mest. Samtidigt spelar vi ju äldre material också, men jag upplever ändå att varje album har inneburit någon form av mognad.”

Nu spelar du i två av Sveriges största punkband, och bägge är väldigt uppskattade liveakter. Blir det några krockar i att försöka balansera tiden mellan dina band?

”Det börjar faktiskt bli så. Vi vill börja spela mer med De Lyckliga Kompisarna, och vi har precis gått tillbaka till vår gamla bokare Victor, så nu kommer förfrågningarna att börja trilla in igen. Samtidigt har ju Jouni som spelar i både DLK och Perkele samma utmaning,  så det blir ett pussel för oss. Som det ser ut just nu är det inte helt enkelt att boka DLK om man vill ha oss alla fyra, så vi gör vad vi kan för att få det att fungera så länge som möjligt.

Vi har haft vikarier tidigare, och efter det sa vi att vi inte skulle göra så igen. Men nu börjar jag ändå känna att vi kanske får omvärdera det. Om det dyker upp en spelning som verkligen känns rätt, och någon av oss inte kan, då kanske det ändå är okej att ta in en vikarie. Det är lite där vi är just nu, även om vi inte riktigt har landat i det. Samtidigt vill jag ju inte att någon sätter in en vikarie på mig. Jag är livrädd för att förlora min plats.”

The Baboon Show har ju börjat släppa låtar där du varit med och skrivit och satt ditt avtryck på musiken även i studio. Känns det nervöst att gå från att spela bandets redan existerande material till att faktiskt vara med och bygga Baboon Shows sound och uttryck?

“Håkan har en så pass tydlig och egen stil att jag inte ens försöker matcha den. Nu skriver vi låtar tillsammans i bandet, och det gör ju att det med hundra procents sannolikhet kommer att låta annorlunda än tidigare. Jag landade i det för länge sedan. Det viktiga är att vi hittar ett sound som vi själva gillar, och så får vi se hur det tas emot. Det är ganska skönt att inte vara så låst vid det, så länge vi själva är nöjda. 

Samtidigt kommer jag från en annan musikalisk bakgrund, och den vill jag få in i Baboon Show. Det fina är att så fort Cecilia lägger sin sång så infinner sig Baboon-känslan direkt. Men jag tror ändå att det kommer att luta mer åt punkrock än rock. De har gjort många skivor där tex trummorna och basen går på ett visst sätt, och där försöker jag smyga in små synkoper, andra betoningar, ett lite annat sväng. Jag pratar mycket om det, och de är verkligen öppna för att testa sådant som bryter av lite. De demos vi har nu låter fortfarande hårda, men det finns ett annat driv i dem.

Håkan är en mästare på de där råa riffen, nästan i AC/DC-traditionen, och det är inget jag tänker försöka kopiera. Däremot vill jag behålla så mycket som möjligt av det uttrycket, för jag tycker att det är sjukt coolt. Det är mycket klassisk rock i grunden, och den kan man väva ihop med punken och se vart det landar. Det är just det som gör det så roligt.”

Det måste ju också vara en stor del av känslan att vara en del av ett band på riktigt, att inte bara gå in som legoknekt, utan också vara med och utveckla och göra avtryck på vad ni är och ska vara för något. 

”Jag var från början tydlig med att jag inte vill vara en inhyrd musiker, det ger mig ingenting. För mig ligger hela glädjen i att hela tiden utmana mig själv och utvecklas. Visst, det finns något i att köra back to basics också, men både i DLK och här vill jag hela tiden pusha mig själv, göra det lite svårare, känna att jag tar steg framåt. Annars tror jag att jag till slut skulle tappa lusten. Jag sitter fortfarande och övar en del, inte alls som tidigare, men när jag skriver låtar fastnar jag ofta i detaljer och repeterar tills det sitter. Och plötsligt har man lärt sig något nytt. Även om det fortfarande är punkrock så finns det alltid något i gitarrspelet som kan utmana, och det är det jag tycker är roligast just nu.  En stor grej är att få vara en del av själva skapandet, att skriva låtar både i DLK och i Baboon Show. Det hade lika gärna kunnat vara så att Mart skriver allt i DLK, eller att Cecilia, Nico och Frida gör det i Baboon. Men de är otroligt öppna. Alla idéer får en chans, och sedan avgör vi tillsammans vad som håller. Det blir ett demokratiskt urval, och det känns väldigt bra.

När jag skriver nu märker jag också hur idéerna nästan hittar sin plats av sig själva. Vissa saker känns direkt som DLK, andra som Baboon. Det blir mer en magkänsla. Lite som när Håkan startade Korslagda, tror jag. Han satt på material som inte passade in, och till slut blev det ett eget projekt. Och det hör man ju också, att det är något annat.” 

FOTO: Therese Billing

Om vi återgår till det vi började det här samtalet med, att du röstats fram till Sveriges bästa punkgitarrist av dina branschkollegor på punkscenen. Vad gör det här priset med dig?

”Jag kan inte låta bli att tänka på alla gitarrister som ser den här utmärkelsen och kanske undrar var de själva tog vägen. Ta Apan från Mimikry till exempel, eller Johannes i The Hawkins, för att nämna några. Bägge två är riktiga monstergitarrister, så jag känner mig verkligen hedrad. Det är skitkul, och det är också det som gör det så stort. Samtidigt har jag varit extremt bortskämd med vilka musiker jag har fått spela med. Jag kom in i DLK, och får spela med otroliga musiker som Mart och Jouni. Och nu är jag i Baboon Show också, med en internationell karriär och en helt annan typ av genomslag. Det är svårt att sätta ord på det, men det är extremt kul.”

Det finns något väldigt fint i att höra Simon prata om sitt eget spel och karriär. Inte för att han på något sätt nedvärderar det, utan för att han fortfarande verkar se sig själv lite från sidan. Som om han fortfarande står där bredvid scenen med en gitarr över axeln, fortfarande lite förundrad över att han faktiskt får vara med och undrar hur han kommit dit han är. Samtidigt går det inte längre att komma runt det uppenbara. Han är inte bara någon som råkade kliva in i två stora band. Han är där för att han är en fantastisk musiker och för att han arbetat för det. 

Simon Dahlberg kommer kanske alltid att fortsätta kalla sig själv den nya gitarristen, men nu  känns det också allt mer rimligt att kalla honom Sveriges bästa punkgitarrist. Och kanske är det just där, i kombinationen av ödmjukhet, teknik, energi och en enorm respekt för det arv han inte bara ska förvalta utan också utveckla, tillsammans med en väldigt likeable personlighet, som svaret finns på varför så många punkmusiker till slut hamnade på samma namn när de fick välja fritt.

Några timmar efter vårt samtal gör Simon och hans vänner i The Baboon Show en fantastisk spelning på Mimfest, och får precis den kärlek och den uppskattning som både han och bandet förtjänar. Och det är symptomatiskt att Simon får det mottagandet så nära den geografiska punkt där hans musikaliska resa började, på en festival som kretsar kring värme och gemenskap. Att spela på Mimfest, som en självklar medlem i ett av Sveriges absolut bästa rockband, känns som just den plats där Simon Dahlberg ska vara. 

TEXT: Erik Rosenberg
OMSLAGSFOTO: Therese Billing