Vi har nu kommit fram till sångarna i vår genomgång av svenska punkmusikers favoriter, efter att tidigare ha publicerat de bästa trummisarna, basisterna och i gitarristerna. Vad som räknas som punk och bäst har vi låtit ligga i betraktarens ögon. Det är de som svarat som själva fått sätta ramarna, utifrån sina egna referenser, erfarenheter och preferenser. Resultatet av röstningen om Sveriges bästa punksångare ger en bild av vilka röster som satt prägel på hur stora delar av den svenska punken låter i dag. Tre röster med tydliga, egna uttryck, som bär fram texter så att de träffar i vårt inre, och som följt oss nära genom livet. Och för första gången i denna serie har vi en delad etta, två svenska punkikoner delar på titeln Svensk punks favoritsångare enligt musikerna. Nu kör vi.
1. Ulke (Vägsjäl / Strebers / Dia Psalma)
Ulke har redan lyfts i serien som en av de mest avgörande gitarristerna i svensk punk. Som sångare är hans betydelse troligen ännu större. Många har liknats vid honom; i generationer av svenska punkband har hans sätt att sjunga varit något man förhållit sig till, oftast medvetet, men ibland utan att ens tänka på det. För väldigt många av oss som började spela punk på nittiotalet var han den man ville låta som, och än idag är både Ulke och Strebers benchmarks för stora delar av scenen. Samtidigt är det tydligt att ingen är som Ulke. Han har en av svensk punks mest karaktäristiska röster, med en egen förmåga att förmedla ilska och mörker utan att det tappar riktning eller innehåll. Det finns en tyngd i hur han bär fram sina texter, där varje formulering får utrymme slår rakt in i den som lyssnar. Det är svårt att överskatta hur mycket av scenens uttryck som på olika sätt kan spåras tillbaka till Micke ”Ulke” Johansson.
1. Thåström (Ebba Grön / Imperiet / PLP / Solo)
”Det har sagts att ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce” sjöng Thåström. Det må så vara, men ingen sjunger heller punk som Thåström. Han gör det med ett uttryck som är emotionellt och precist, och med en röst som, likt en svensk motsvarighet till Leonard Cohen eller Townes Van Zandt, förändrats och fördjupats över tid, genom hela karriären. Snart sjuttio år gammal fortsätter han ständigt att vara relevant, och där han började sin resa med Ebba Grön började också den svenska punken. Det är fortfarande där många av scenens grundläggande referenser finns, även om Thåström aldrig blev kvar där någon längre tid. Han har bytt form, bytt riktning och samtidigt burit med sig något som hela tiden är igenkännbart. Det finns en bredd i hans röst som gör att den rör sig obehindrat mellan olika uttryck och genrer. Från punk till kärleksballader, visor och klassisk rock’n’roll, utan att tappa ett spår av närvaro eller investering i sitt skapande. Thåström är inte bara svensk punks urfader utan också en av den svenska rockens absolut största, och dessutom en av dess främsta sångare genom alla tider.
3. Pierre “Stryparn” Pettersson (Lastkaj 14 / Skumdum)
Genom först Skumdum och sedan tjugo år tillbaka i Lastkaj 14 har Pierre Pettersson i 35 år varit en välkänd och lättidentifierad röst på den svenska punkscenen, en röst som på ett djupt berörande sätt flätat ihop personliga tankar och sociala budskap. Det görs också med en osviklig förmåga att ladda emotionella och socialrealistiska texter med skärpa och frustration. Det låter som att Pierre skär fram sina tankar ur sig själv och ger dem till publiken, utan att slipa bort det som skaver. Det handlar inte bara om vad som sägs, utan hur det sägs. Pierre Pettersson är en av få som kan skrika fram en textrad och låta rösten spricka, och i det där trasiga låta något ännu vackrare födas än det som varit innan.
Det här är tre musiker som aldrig kompromissat med sitt uttryck, som inte böjt sig efter trender eller formats av vad som för tillfället förväntas, utan stått kvar i sig själva och i sin övertygelse även när omvärlden förändrats. Deras välförtjänta placeringar handlar om hur de sjunger, om röster med en så tydlig egen identitet att de inte går att förväxla med någon annans, där ingen av dem försöker låta som någon annan och där just det konsekventa gör avtrycket starkare över tid. Men det stannar inte vid en unik röst, det handlar även om vad de förmedlar. Alla tre har under lång tid burit fram budskap som varit och fortsatt är centrala i punken. När tider förändrats, när politiska vindar vänt, har deras hållning inte gjort det. Det handlar inte om tomma formuleringar, utan om värderingar som genomsyrar vilka de är. Och de har alla tre förmågan att bättre än nästan alla andra förmedla det i sång.
I nästa del tar vi oss an de bästa svenska punkplattorna när musikerna själva får välja.
TEXT: Erik Rosenberg, Rockfabriken.
FOTO: Uffe Sandin
Rockfabriken 
Lämna en kommentar