Det finns en linje att dra från det som ikoniska The Cramps gjorde i slutet av 70-talet, i själva embryot till psychobilly, till det som senare kom att kallas horrorpunk. Att ta rockabilly, garage och tidig punk och ladda det med något skevt. Ett såväl musikaliskt som estetiskt uttryck hämtat från B-filmer, serietidningar och en... Fortsätt läsa →
För mig var Wirres "Känslan av att vara på väg" ett av förra årets absolut bästa låtsläpp. Nu är den förre Misery Loves Co-sångaren tillbaka med EP:n "Ge mig en scen och jag berättar mer", där just nämnda låt är öppningsspåret. Den är så klart precis lika bra fortfarande, och därefter följer Wirre upp med... Fortsätt läsa →
Det finns något som skaver här. Och just det är en av de saker som gör att jag verkligen gillar Diamonds and Guns. Vill man ha lättsmält bakgrundsmusik är det här inte grejen. Det här är något annat. Inte extremt, inte svårlyssnat, men med ett skav som hela tiden ligger och gnager. En friktion. Det... Fortsätt läsa →
Med nya singeln I Am The Loser visar The Hawkins åter hur ledigt de kryssar mellan olika musikaliska uttryck. Det finns ett inte så litet stråk av retropop i anslaget, för att sedan röra sig mot mer klassisk The Hawkins-rock. Eller vad är egentligen klassisk Hawkins? Bandet har aldrig riktigt stått still, utan hela tiden... Fortsätt läsa →
Västgötarna i Blisterhead har varit med länge. Över tjugo år sedan bildandet börjar sätta sina spår, men inte på något negativt sätt. Redan i öppnande titelspåret på nya albumet Where We Belong visar de vart skåpet ska stå. Det är full fart framåt från första stund, och det är så inihelvete jävla bra. En riktig... Fortsätt läsa →
När den svenska sleazescenen tog form i slutet av 1990 talet och början av 2000-talet fanns Loud'n'Nasty där som en av de tidiga aktörerna. Innan vågen blev tydlig och innan genren fick nya affischnamn var bandet en del av den mylla som senare skulle bära fram namn som Crashdíet och Crazy Lixx. När Loud'n'Nasty försvann... Fortsätt läsa →
Stockholmsbandet Diamonds and Guns är aktuella med nya EP:n Degenerate Nonsense, som släpps den 6 mars. Redan nu har de dock gett oss ett smakprov i form av första singeln Pain and Champagne. Sångaren Victor Ekvall har en distinkt och personlig röst. I recensionen av förra släppet jämförde jag honom med Ken Casey från Dropkick... Fortsätt läsa →
Fyra sångare på sex skivor. Det är elefanten i rummet för de svenska sleazerockarna Crashdïet. Varje gång en ny frontfigur klivit in har bandet tvingats visa tvivlarna att man inte bara fortsatt varit relevant, utan att man fortfarande varit just Crashdïet. För egen del har jag aldrig tvivlat på det. Av två skäl. Dels för... Fortsätt läsa →
Efter en handfull riktigt bra album över de senaste tio åren fortsätter falutrion The Sensitives att hitta rätt, och senaste singelsläppet Shadow Boxer som kom förra året är inget undantag. Även om bandet framför allt står med fötterna rotade i punk, ska och folkrock finns det något, om än vemodigt, powerrockigt i låten. Från det... Fortsätt läsa →
Det tog ett tag innan Sister landade hos mig, eller kanske i mig, och jag kan inte riktigt sätta fingret på varför det inte kom direkt. De har alla beståndsdelar i sin musik och sitt uttryck som tilltalar mig. Jag har alltid dragits mot det mörka och smutsiga i musik, mot friktion, mot det som... Fortsätt läsa →
Rockfabriken 