Jag kommer på mig själv med att tänka på regissören Wes Anderson när jag hör Strevellna. Det finns en likartad nyfikenhet och lekfullhet i Andersons skapande, som jag också tycker mig känna i musiken. En vilja att tänja på normerna för vad som förväntas av en genre eller en specifik kulturyttring. Wes Anderson är en... Fortsätt läsa →

I det lilla västmanländska samhälle jag växte upp i fanns en klassisk hejarklacksramsa som med fördel skanderades när man hade några promille i sig: “O-A, O-A-E, vi är Fellingsbroare!” På samma tema inleder Randy vad som kanske blev deras största ögonblick i karriären, låten ‘X-Ray Eyes’. Jag hade inte blivit förvånad om det stått J.Ramone... Fortsätt läsa →

Devil's Cigarettes debutalbum I Wanna Be On TV är en massivt tilltalande kombo av energi och attityd. Från första ackordet bjuds vi på en intensiv resa genom ett landskap präglat av sextiotalsrock, protopunk, garage och actionrock. Det är driv, själ och energi på en nivå som går rätt in i hjärtat på mig. Skivan känns... Fortsätt läsa →

En känsla av vacker ensamhet vilar över varje ackord i Intensivens nya EP Svarta Sånger. Bandet, frontade av sångaren Adam Nilsson från bland annat Tysta Mari och Stilett, vänder sig mot de mörka hörnen. Det är musik som hittar in under huden, som väcker minnen och tankar jag trodde jag lämnat bakom mig. Skärvor av... Fortsätt läsa →

Författaren James Ellroy, kungen av hårdkokthet, bestämde sig för att skriva en bok i stackato; att utelämna alla bisatser och samtliga skiljetecken utom punkt, frågetecken och utropstecken. Pretentiöst? Kanske. Dåligt? Inte nödvändigtvis. Trail Of Dead är ett mycket pretentiöst band. De verkar ha kommit på att det mesta redan är gjort. Då alla melodier redan... Fortsätt läsa →

Jag lyssnar på Stockholmgänget Diamond and Guns femspårsdebut 'Making Cash For Heartless Crooks' som släppes förra hösten, och kommer på mig själv med att kastas runt på olika emotionella platser i mitt förflutna, utan att någon av dessa låtar för den skull ens var påtänkta när saker hände. Det är något med sättet Diamond and... Fortsätt läsa →

Borgerlig Begravning har på bara några år skakat om den svenska punkscenen, och med sin andra skiva Parasit cementeras bilden som ett av landets mest spännande band i genren. Sex år in i karriären är den äldste i bandet 21 år och den yngste 16, men med det sagt har Borgerlig Begravning inget som helst... Fortsätt läsa →

Jag är uppväxt i trakterna kring Örebro, och det var i min generation av sjuttiotalister som en punkscen växte fram där under första halvan av nittiotalet. Det fanns en stilmässig bredd i gemenskapen, där band som One Chord Wonders, Charles Hårfager, Voice Of A Generation, Peepshows och givetvis Millencolin föddes och utvecklades.Dessa band hämtade sina... Fortsätt läsa →

Perfektion är en konst i konsten. Vad du än tar dig för i skapande, finns det något förtrollande vackert i att slipa på något tills det är komplett. Tills det inte finns några ojämnheter kvar, utan varje del är klanderfritt inpassad för att skapa perfektion av helheten. Hur många album är egentligen kompletta? Där inte... Fortsätt läsa →

“Die Bobby Die” är en elchock paketerad i en samling finfina spår. Strippad, minimalistisk rock’n’roll, uppmurad från själva djupet av den amerikanska populärmusiktraditionen. I skrymslen och vrår i låtarna samsas både Cramps, Velvet, den vita Detroitvågen från brytningen 60/70 och Bob Dylan. Clay Reed ser ut som namnen Lou, låter som Dylan och agerar som... Fortsätt läsa →