Under en, om än relativt kort, period på nittiotalet var Dia Psalma ett av Sveriges absolut största rockband. Och även om man inte ska ta ifrån sångaren Ulke och hans bandkompisar att de bildade skola för hela den svenska genren av folkmusikpunk som växte fram under decenniet, var det ändå med Strebers som allt började.... Fortsätt läsa →
Få saker slår känslan när musik träffar så där oförberett rakt in i dig, in i allt som kan gå igång i din kropp. Den där kicken, rushen, adrenalinet. Och vad Backyard Babies 'Total 13' träffade mig när den kom. Bandet var inte helt nytt för mig. Dregen hade byggt sig ett ordentligt nationellt namn... Fortsätt läsa →
Den svenska ängsligheten nådde sin peak i mitten av 90-talet, en tid då den popkulturella eliten dikterade vad som var rätt och fel. Killinggänget, Expressen Fredag, Pop och en handfull musikjournalister satte agendan, och den falska individualismen var egentligen bara en kamp om att vara stå längst fram och posera för denna jury. Mitt i... Fortsätt läsa →
I Rockfabriken Podcast kommer jag varje vecka att ta upp en skiva som gjort skillnad för mig. Inte nödvändigtvis de mest hyllade, de mest inflytelserika, eller ens de mest självklara. Utan de skivor som på ett eller annat sätt fastnat. De som lämnat spår, som förändrat något i mig, som fått mig att se saker... Fortsätt läsa →
Mimikry är ett band som har åldrats med mig, och som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Jag har följt dem sedan de skivdebuterade för ett kvartssekel sedan, och under de mer än trettio år de har funnits som band har de hunnit släppa nio fullängdsalbum, starta en egen festival och spela ett oräkneligt antal... Fortsätt läsa →
Sleazeveteranerna i Crazy Lixx hintade upprepade gånger under hösten om hur det kommande albumet Thrill of The Bite skulle låta, och när det väl släpptes för en dryg vecka sedan lät det exakt som jag förväntade mig. Och det är på inget sätt negativt – tvärtom. För om något ska vara förutsägbart, så är det... Fortsätt läsa →
Jag började skriva den här texten för en vecka sedan. Innan Örebro gick sönder. Plötsligt kändes det omöjligt att skriva en text som, om än bara delvis, handlade om min gamla hemstad. Jag ska inte fastna för mycket vid det, mest för att jag inte har ord för att uttrycka min känslor. Men jag kan... Fortsätt läsa →
Jag är inget fan av uttrycket trallpunk, men jag förstår var det kommer ifrån och vad det ska beskriva. Jag var i de sena tonåren när band som De Lyckliga Kompisarna, Charta77, Räserbajs och Dia Psalma slog igenom och blev mer eller mindre mainstream under ett par år. Trallvänliga, ganska minimalistiska melodier och arrangemang, ofta... Fortsätt läsa →
Jag kommer på mig själv med att tänka på regissören Wes Anderson när jag hör Strevellna. Det finns en likartad nyfikenhet och lekfullhet i Andersons skapande, som jag också tycker mig känna i musiken. En vilja att tänja på normerna för vad som förväntas av en genre eller en specifik kulturyttring. Wes Anderson är en... Fortsätt läsa →
Precis som många andra har jag också försökt mig på att sammanfatta musikåret som gått. För att bjuda på en något annan vinkel än alla andra gör jag det i Årets bästa svenska rocklåtar. Max en låt per artist. Det blev en fin mix av unga och gamla musiker, punk och hårdrock. Svenskspråkigt och engelskt.... Fortsätt läsa →
Rockfabriken 