Perfektion är en konst i konsten. Vad du än tar dig för i skapande, finns det något förtrollande vackert i att slipa på något tills det är komplett. Tills det inte finns några ojämnheter kvar, utan varje del är klanderfritt inpassad för att skapa perfektion av helheten. Hur många album är egentligen kompletta? Där inte... Fortsätt läsa →

“Die Bobby Die” är en elchock paketerad i en samling finfina spår. Strippad, minimalistisk rock’n’roll, uppmurad från själva djupet av den amerikanska populärmusiktraditionen. I skrymslen och vrår i låtarna samsas både Cramps, Velvet, den vita Detroitvågen från brytningen 60/70 och Bob Dylan. Clay Reed ser ut som namnen Lou, låter som Dylan och agerar som... Fortsätt läsa →

Stockholmsbandet Highrides debutalbum släpptes 2013, och är inget annat än vad det ser ut att vara: rak, oförfalskad rock’n’roll. Men det är också precis vad som gör den så kraftfull. Det här är inte musik som försöker vara större eller mer komplex än nödvändigt. Det är snarare musik för de som förstått att det enkla... Fortsätt läsa →

Social Distortions femte album är en skiva om ensamhet. Om förhållanden som faller sönder, en barndom som aldrig helats och en omvärld där såväl moral som mänsklighet börjar lösas upp. Mike Ness pendlar mellan raseri, frustration och ren förtvivlan där han står i mörkret och ger oss varje textrad utan något hopp om ljusning. Vi... Fortsätt läsa →

Hellacopters slog mig rakt i magen med Supershitty to the Max! redan vid öppningsspåret Gotta Get Some Action Now. Innan dess var Nicke Andersson "bara" trummisen från Entombed i mina ögon. Och Entombed var ju egentligen inte min grej, även om jag de facto gillade Ride, Shoot Straight and Speak the Truth när den kom... Fortsätt läsa →

Det är inte det att Thåström fyller sjuttio om bara ett par år som slår an en sträng av obehag i det som är mitt eget åldrande. Att ens idoler åldras är en del av premissen man måste köpa; i synnerhet om mycket av den musikaliska bas man står på kommer från ens tidiga tonår... Fortsätt läsa →

Älskar, älskar inte. Älskar, älskar inte? The Libertines pucklar på varandra så blo’n sprutar, och oxeltänderna ryker. Månne är svek och destruktivitet de bästa drivkrafterna för att skapa vital rock’n’roll. Sången på brittrockarna Libertines andra platta var släpigare och mer sluddrig än någonsin tidigare, och visst var ‘Libertines’ en spretigare platta än ‘Up the bracket’,... Fortsätt läsa →

Det är ödsligheten i musikalisk klädnad. Många stora konstnärer har försökt definiera den kala ensamheten i konsten. Ett svartvitt fotografi. Det ligger ett hästkadaver vid foten av askberget. Gamla hjulspår i sanden från en Chevy Pick-up leder fram till en barack. Mannen till höger på bilden har hittat en gammal spansk gitarr. Med den beskriver... Fortsätt läsa →

Ossler var borta, men Nisse, Jalle och kompani spelade vidare som om Ossler aldrig funnits. Den snart tjugo år gamla skivan 13 våningar upp är inte helt igenom fläckfri. Partiella inslag av gubbig saggighet, viss förkärlek för att gräva ned sig i såsiga downtempolåtar med slätstrukna texter, och det finns fortfarande drag av ett Wilmer... Fortsätt läsa →