Hellacopters slog mig rakt i magen med Supershitty to the Max! redan vid öppningsspåret Gotta Get Some Action Now. Innan dess var Nicke Andersson "bara" trummisen från Entombed i mina ögon. Och Entombed var ju egentligen inte min grej, även om jag de facto gillade Ride, Shoot Straight and Speak the Truth när den kom... Fortsätt läsa →
Det är inte det att Thåström fyller sjuttio om bara ett par år som slår an en sträng av obehag i det som är mitt eget åldrande. Att ens idoler åldras är en del av premissen man måste köpa; i synnerhet om mycket av den musikaliska bas man står på kommer från ens tidiga tonår... Fortsätt läsa →
Älskar, älskar inte. Älskar, älskar inte? The Libertines pucklar på varandra så blo’n sprutar, och oxeltänderna ryker. Månne är svek och destruktivitet de bästa drivkrafterna för att skapa vital rock’n’roll. Sången på brittrockarna Libertines andra platta var släpigare och mer sluddrig än någonsin tidigare, och visst var ‘Libertines’ en spretigare platta än ‘Up the bracket’,... Fortsätt läsa →
Sommar 2006. Cirkus, Furuviksparken, Gävle. En någorlunda vacker byggnad, en manege i mitten och något hundratal sittplatser runt omkring. Och så står han bara där. Som vanligt iklädd jeanskläder och en brun cowboyhatt. Legendaren Billy Joe Shaver. Eller kort och gott "Billy", som han själv presenterar sig som. Han sträcker fram den stympade högerhanden där... Fortsätt läsa →
Det är ödsligheten i musikalisk klädnad. Många stora konstnärer har försökt definiera den kala ensamheten i konsten. Ett svartvitt fotografi. Det ligger ett hästkadaver vid foten av askberget. Gamla hjulspår i sanden från en Chevy Pick-up leder fram till en barack. Mannen till höger på bilden har hittat en gammal spansk gitarr. Med den beskriver... Fortsätt läsa →
Ossler var borta, men Nisse, Jalle och kompani spelade vidare som om Ossler aldrig funnits. Den snart tjugo år gamla skivan 13 våningar upp är inte helt igenom fläckfri. Partiella inslag av gubbig saggighet, viss förkärlek för att gräva ned sig i såsiga downtempolåtar med slätstrukna texter, och det finns fortfarande drag av ett Wilmer... Fortsätt läsa →
Längst fram i The Hives står Howlin’ Pelle som en vit James Brown och pissar på Jantelagen. Och the Hives är alltjämt ett av rikets bästa liveband. Jag har aldrig träffat Pelle personligen, men för nästan tjugo år sedan gjorde jag en telefonare med Pelle på uppdrag av Denimzine. Hives var då högaktuella med spelningar... Fortsätt läsa →
När The Stooges valde att gå skilda vägar korsades "Sonic" Smiths och Scott Ashetons vägar med The Ups Gary Rasmussen och Rationals sångare Scott Morgan. Resultatet blev Sonic's Rendevous Band. Utöver den briljanta singeln City Slang gjorde de inget direkt avtryck i rockhistorien, trots att de fick en handfull år som aktiva. Scott Morgan förblev... Fortsätt läsa →
"How we are ain’t how we were" inleder Lemmy Kiss of Death med. Agree to disagree. Motörhead tryckte ned gaspedalen i botten redan på den självbetitlade debutplattan nästan trettio år tidigare, och hade den i sort sett i samma läge genom hela sin livstid. Medlemmar har kommit och gått, men visst låter det omisskännligen likadant... Fortsätt läsa →
Det brukar ibland sägas att musiker bygger kyrkor. Bildligt talat. Det är dock få faktiska kyrkbyggare som satt några djupare avtryck i den populärmusikaliska historien. Ändå var det just det Tomas Green Ryman påbörjade i slutet av 1880-talet, på den adress som man idag känner som 116 5TH Avenue North. Tillsammans med arkitekten Hugh C... Fortsätt läsa →
Rockfabriken 