The Hives växte fram som ett band som redan från början bar på en energi som kändes större än orten där de startade. Trettio år senare finns samma nerv kvar i musiken, men för varje år och för varje släpp har man polerat och tweakat sig till något större, något mer, något bättre. Och The Hives, med en imponerande verkshöjd inte bara som den femstjärniga livemaskin de är utan också på skiva, har aldrig varit bättre i studion än på senaste albumet The Hives Forever Forever The Hives. Det är en samling låtar som nästan utan undantag är riktiga jävla bangers, var och en av dem. Varje låt är en del av en kedja som bildar en större helhet.
Musikaliskt är det riktigt, riktigt bra punkförankrad rock’n’roll i exakt den anda som The Hives annekterat som sin egen, och mitt i detta står Pelle Almqvist. Punkcroonern, predikanten, estradören, som balanserar glöden med lekfullheten i orden, och som förmedlar en självklar känsla av att det är här och nu allt sker.
The Hives spelar fortfarande som det kollektiv de alltid varit. Fem personer som tillsammans driver musiken framåt med en gemensam riktning; det finns inga excesser, inga onödiga utsvävningar någonstans. Det känns som ett perfekt sammansatt precisionsarbete, men sammanfogat av glöd, känsla och liv. Det är tight, och det finns inte ett ögonblick där någon låt varar längre än min nyfikenhet och mitt intresse. Från öppningen till avslutningen löper en röd tråd, och varje spår fyller sin funktion. Trots ett högt tempo och en intensitet som löper genom nästan hela skivan, finns också en ständigt närvarande dynamik. Att höra The Hives Forever Forever The Hives är också att höra trettio års arbete. Bandet har utvecklat sitt språk utan att tappa bort det som gjorde dem unika från början. The Hives har behållit både energin och sammanhållningen, och de har gjort det genom att stå kvar i den tradition de själva skapade i Fagersta. De gör det bara bättre än någonsin med The Hives Forever Forever The Hives.
Rockfabriken 
Lämna en kommentar