The Hawkins: “Målet är alltid att verkligen lämna ett avtryck”

Min första kontaktyta med The Hawkins var när trummisen Albin Grill gästade Mimikrys streamade spelning under pandemin för fem år sedan. Efter att hela Mimikry unisont hyllade The Hawkins under gigget blev jag nyfiken, och började lyssna in mig. Det har jag inte ångrat en sekund. Redan från första låten jag hörde, fantastiska Roomer från skivan Silence is a Bomb (2020), var jag fast.

The Hawkins sound, där influenser från hårdrock, metal och punk möts och speglar en tydlig respekt för rockhistorien, berörde mig direkt vid första lyssningen. Ändå dröjde det till i somras innan jag såg dem live och fick möjlighet till en intervju. Skogsröjet blev tillfället som löste båda.

Tidig eftermiddag brukar innebära långsam start för många festivalbesökare, och i år fick The Hawkins uppdraget att väcka liv i publiken på Skogsröjet, som första band ut på fredagen. Det gjorde de med en fantastisk, trekvartslång spelning, som överträffade mina redan tämligen högt ställda förväntningar. Och jag var inte ensam, de klev av scenen med ett framgångsrikt resultat på utmaningen att tända Skogsröjet. 

Fyrmannabandet från Arboga, med Johannes Carlsson på sång och gitarr, Mikael Thunborg på gitarr, Albin Grill på trummor och Martin Larsson på bas, har byggt upp ett rykte som ett grymt, högenergiskt liveband. Med rötter i både punk och klassisk hårdrock, och jämförda med allt från Foo Fighters och Queen till The Darkness och The Hellacopters, har de utvecklat ett tydligt och eget uttryck.

När jag träffar dem några timmar efter spelningen, i öltältet mitt i festivalvimlet, är stämningen minst sagt god. Bandet kommer direkt från en whiskyprovning, och efter lite småprat om likartade upplevelser från Folkets Park i Arboga, om varför slagsmålskulturen dött ut och om småstäder faller vi in i en mer konkret intervju. Utgångspunkten blev givetvis spelningen som just genomförts. 

ALBIN: ”Jag är oerhört nöjd. För min del kändes det faktiskt som ett av de tre bästa spelningar jag någonsin gjort, så känslan är verkligen fantastisk.”

JOHANNES: “Vi talade faktiskt om det direkt efter spelningen. Som första band gäller det att omedelbart sätta nivån och våga öppna med full energi. Det kan låta som en klyscha, men vi har alltid haft inställningen att spela som om tusen personer stod i publiken. Målet är alltid att verkligen lämna ett avtryck. När vi står på scen under våra fyrtiofem minuter är det vår tid, och då gör vi den helt till vår egen.”

ALBIN: ”Sätt ribban och få igång publiken. Vi vet att klockan är halv ett, och jag har själv varit på festival; då är man ofta seg och vill helst sitta kvar i stolen vid tältet. Men när publiken väl dyker upp gäller det att verkligen tända till. Som sagt: sätt ribban högt. Vi har ofta fått höra att det är just det vi är bra på. Oavsett om det står tio eller hundra personer framför scenen blir det alltid energi. De flesta stora band säger ju samma sak: man får aldrig släppa taget bara för att publiken är liten.”

MICKE: ”Vi fakturerar ju lika mycket oavsett om det står hundra eller tusen personer i publiken, och ska leverera för det, så det är bara att köra. För mig spelar det egentligen ingen roll vad det är för gig. Även om man i förväg skulle ana att det kanske inte blir så mycket folk, kommer vi ändå gå ut och göra vår grej. Sedan gäller det att möta den publik som är där och då, och utgå från det, men i grunden handlar det alltid om att vi ska göra just vår grej.”

Har ni från början lagt särskild vikt vid att vara ett starkt liveband, eller är det något som har vuxit fram med tiden? Och hur tänker ni när det kommer till att sätta ihop en spelning?

MARTIN: ”Jag vet inte om det är något som folk specifikt tänker på när de hör oss, men vi har alltid stor vikt vid att vara tighta live.”

JOHANNES: ”Vi sätter ihop vår setlist utifrån hur vi bäst kan utnyttja den tid vi får. Jag har ett stort intresse för att optimera spelningar. Fyrtio till fyrtiofem minuter är en perfekt längd för att verkligen komma till sin rätt som band för oss. Ibland har vi haft spelningar på sextio, sjuttio minuter, och då blir det betydligt svårare att bygga en setlist. Det är roligt på sitt sätt, men med en speltid som idag kan man i högre grad fokusera på optimering utifrån låtval, låtordning och övergångar mellan låtar. Ibland kan det bli lite luftigt mellan låtarna när vi inte använder övergångar, men när vi väl har övergångar vill vi att de ska kännas intressanta och ha en tydlig poäng.”

ALBIN: ”Sen handlar det också om att fyrtio minuter inte hinner bli långtråkigt på en bra konsert. Det är en optimal längd, och när vi kliver av är publiken fortfarande hungrig. Jag tror att det är en klok längd. En konsert på en timme eller ännu mer med ett band som inte är riktigt etablerat kan lätt bli för mycket. Det är i alla fall så jag upplever det. 

Johannes är dessutom oerhört noggrann under våra rep. Han påpekar direkt om ett parti behöver tas om för att allt ska sitta tight. Våra repetitioner är aldrig slentrianmässiga; det är alltid seriöst och metodiskt arbete när vi är där”

Hur upplever ni att det är att sätta ihop en setlist till en spelning som den här? Faller den på plats ganska snabbt, eller krävs det mycket planering, diskussioner och arbete för att få den att sitta?

MICKE: “Nu har det varit sommar och semester, och vi i bandet har inte setts lika ofta. Då handlar det mer att komma fram till en tydlig plan, och i högre grad fokusera på säkra kort när det kommer till låtval.”

JOHANNES: ”Förr kunde vi ha en del mindre meningsskiljaktigheter när det kommit till setlists, men inte längre. Vi har fortfarande ofta olika åsikter, men med åren har vi blivit väldigt samspelta. Vi har turnerat som support till The Baboon Show, och körde fyrtio minuters set då. Vi har utgått från samma upplägg för den här spelningen. Det visar sig fungera riktigt bra.”

ALBIN: ”Vi spelar dessa fyrtio minuter med full energi. Istället för att stoppa in ballader bygger vi energi, tar publiken med oss och driver hela framträdandet framåt med full styrka.”

Mot slutet av spelningen på Skogsröjet tog bandet ett oväntat och fint grepp när de i sin låt Fishermans Blues smög in ett stycke från Black Sabbaths War Pigs. För mig var det en ödmjuk och värdig hyllning men rörande till Ozzy som nyligen gått bort.

MICKE: ”Det fanns ingen uttänkt plan i förväg att vi skulle göra något för Ozzy på konserten. Det uppstod spontant härom dagen, och var helt oplanerat.”

ALBIN: “Vi var i replokalen, och jag sa: ’Vi är väl klara nu?’. Då föreslog Johannes att vi skulle köra Fishermans Blues, den sista låten vi repade, en gång till, så det gjorde vi. Mitt i ett break  började Johannes spontant sjunga ’General gathered in the…’ i ’Fisherman Blues’, och jag bara utbrast: ’Ja, så gör vi!’”

JOHANNES: ”Min flickvän hade spelat ’Warpigs’ i tre dagar, och låten satt kvar i mitt huvud. Och det resulterade i att det blev som det blev på spelningen.”

När man lyssnar på er blir det tydligt hur mycket som pågår i musiken. Det känns som att ni plockar influenser från hundra olika håll, och gör det till ert eget sound.

ALBIN: ”Vi har alltid haft problem med det där. När man träffar nya människor  och de frågar ’Hur låter ni då?’, så är det världens svåraste fråga att svara på. Man tar ofta till referenser. Många har nämnt Darkness, några Hellacopters, andra Foo Fighters, Queen och så vidare. Men i grunden tror jag att det handlar mycket om Johannes röst när folk vill beskriva oss. Numera brukar jag beskriva oss som ’rock-punk-ish”

MICKE: ”Det blir alltid spretigt eftersom vi alla har olika musikaliska influenser från grunden. Skulle du be var och en av oss att lista våra favoritband skulle alla svara olika, och inget band skulle återkomma.”

JOHANNES: ”Man har ofta en idé om vad man sysslar med, men det kan lätt bli pretentiöst. Då förenklar man till ’rock’, och det känns väldigt skönt att kunna säga just det. Vi spelar rock. Låt det vara så, och låt sedan publiken uppleva det själva.”

Fr v: Martin, Rockbladets Erik Rosenberg, Micke, Albin och Johannes. FOTO: Therése Billing

Det där gäller väl egentligen alla som sysslar med skapande? Förutom skrivandet för Rockfabriken så kör jag även en del standup comedy. Men så fort jag försöker förklara vad man gör på scen låter det ofta pretentiöst. Egentligen brukar jag säga att jag står på scen och drar kukskämt, för det är ju det jag gör i slutändan.

JOHANNES: ”Det är lite tråkigt att ’pretentiös’ ofta uppfattas negativt. Att vara pretentiös har på något sätt fått en nedvärderande klang, trots att man egentligen borde ha självrespekt för sitt arbete. Men man känner själv när man börjar blomma ut och inser att det här är vad vi gör.”

ALBIN:“Klyschor är ju klyschor för att de funkar, men det är ofta skönare att landa i en klyscha än att försöka uttrycka något som man kanske känner osäkerhet inför. Det är skönt att bara säga: ‘Vi spelar rock, det är vad vi gör’.”

ALBIN: ”Tänk dig Picasso vid tjugo, sittandes på en pub och säga: ’Jag är målare…’ och på det får frågan: ’Jaha, hur ser det ut då?’”

JOHANNES: ”Haha. ’Hur ser det ut då? Är det snyggt? Är du nöjd?’ ’Ja, det är jättefint, jag målar mitt bästa.’ På samma sätt kan man svara på frågan ’Hur låter ni då?’. ’Vi gör vårt bästa. Vi gör alltid vårt bästa.’”

ALBIN: ”’Vi låter ungefär som Picasso.’ Nej, men självklart har vi ett eget sound. Det är alltid roligt att återuppfinna sig på något sätt, och jag tror att nästa skiva kommer att låta annorlunda.”

Det är svårt att etikettera er musik. Och så sitter jag här och vill sätta etiketter på precis allt. Dels för att jag är musikskribent, dels för att jag har ADHD och ett behov av att strukturera. Men det som jag tycker är typiskt för er, förutom ert sound, är känlsan av att det alltid finns en enorm glädje i ert skapande, och att ni har roligt när ni spelar, både live och på skiva. 

MICKE: ”Jag tror att det har att göra med det vi pratade om tidigare, om att sätta ihop ett set som är intressant. Vi blir väldigt engagerade i hur vi lägger upp setlists, och påverkar också när vi skriver låtar. Att vi vill leka med musiken, och få in olika saker.”

ALBIN: ”Ja, jag tror att det ofta kan finnas en risk att en rocklåt blir för slät, men i The Hawkins tycker jag att vi är duktiga på att leka med låtar. Att göra dem intressanta genom att stoppa in saker, och att arbeta med låtarna tillsammans.”

JOHANNES: ”Det är något jag har tänkt på, att jag vill utforska hur jag kan dra saker längre. Men samtidigt kan det bli för mycket ‘plusmeny’ av det när man stoppar in för många saker i en låt. Du behöver tystnaden också för att få dynamik. Om det bara händer grejer hela tiden blir det också tråkigt. Man lär sig hela tiden hur man ska arbeta med sånt.

Ni plockar idéer från fyra olika personer som ska in i ett band. Men någonstans måste ju ändå slutresultatet bli The Hawkins. Var formas det? Är alla inblandade och diskuterar och bestämmer, eller är det någon som slutligen sätter ner foten?”

ALBIN: “Det är väl knuffandet tillsammans som gör det. Johannes kommer ofta med idéer och skriver mycket på egen hand. Det dummaste vi kan göra är att ta hans demo och gå direkt till studion och spela in musiken precis som den är på demon. Vi spelar ihop låten som The Hawkins. Det händer saker då, och dynamiken uppstår när vi testar låten tillsammans. Då kommer också influenserna in.”

JOHANNES: ”Vi kan spela in en låt, men det betyder inte att vi måste släppa den. Där tycker jag ändå att vi har någorlunda bra demokrati; om ingen är nöjd skiter vi i det.”

ALBIN: “Ja, annars funkar det inte. Då vantrivs man ju, och så skulle vi inte kunna ha det. Vi är ju samma fyra personer idag som bildade bandet från början, och hade vi inte gjort som vi gör hade nog någon hoppat av. Man orkar inte stå och kämpa för något som inte tar sig fram. Alla utom Martin pendlar till Arboga för att repa, det är fyrtiofem minuter enkel resa för oss, och det orkar man inte göra om man tycker att det är meningslöst. Om man inte får sin röst hörd, slutar man ganska snabbt.”

Hur tror ni det kommer sig att det landade just i den musik och den genre ni spelar? Jag får intrycket av att när man kommer från trakterna kring Arboga, Köping och Västerås är sannolikheten ganska stor att man hamnar i ett punkband. Det känns som att ni är ganska ensamma om att göra den här typen av musik här omkring, men samtidigt är det verkligen roligt att ni gör det. 

JOHANNES: ”Jag vet inte. Är vi verkligen så ensamma om att spela den här typen av rock? Jag tänker att det finns så många band, och jag tycker att det finns en stor scen av band i Sverige som är ute och giggar. Men att vi spelar den musik vi gör tror jag kan ha en del kan ha med dig att göra, Albin. Du är ju en stor Maiden-fan och kommer verkligen från hårdrocken. Martin och jag hade ett punkband tidigare som vi lade ner, och sen blev det vi fyra och The Hawkins. Jag tror att det är du som är lite av roten till rocken i bandet, Albin.”

ALBIN: ”Det var en rolig fråga, jag har aldrig tänkt på varför det blev den här stilen. Jag har några gånger varit i studion med Johannes och funderat om det inte skulle vara schysstare att ha ett sound à la AC/DC? Men sen blir det ändå The Hawkins i slutändan.”

Apropå hårdrock så har jag intervjuat många punkband, och när jag pratar med punktrummisar återkommer ofta referenserna till gamla hårdrocksförebilder, snarare än om medlemmar i punkband. När jag till exempel pratade med Jouni Happala nämnde han Clive Burr från Iron Maiden, och med Heavy handlade det om Painkiller och Judas Priest. Och det där gäller väl över lag, att få nämner punkmusiker som influenser, även om man frågar just punkmusiker,

JOHANNES: “De lever ju inte så länge att de hinner göra så mycket avtryck.”. 

ALBIN: ”Nej, precis. Det blir som Spinal Tap-trummisar. ‘He sneazed himself into oblivion’. Jag tror det beror på att man tyckte att hårdrockstrummisarna såg coolare ut. Dubbla bastrummor, stort jävla sound, pukor utav helvete. Det gjorde avtryck.”

JOHANNES: “Jag tänker också att det är svårt att nämna en punktrummis som influerande, utifrån den punk som är stor idag eller som har bidragit den scenen. Samtidigt är det ju inte lätt att spela punk bra. Att spela 190 BPM i D-takt och göra det riktigt bra under 50 minuter är ju verkligen en prestation.” 

ALBIN: ”Ja, jag har också tänkt på det. Jag kämpar själv med takten vår låt i ‘Astronomical Fool’, och sliter med den. Och sen hör man farten hos trummisar som  Jouni, eller Dadde i Asta Kask. Och trummisen i Lastkaj14 är ju ett monster…”

JOHANNES: “Ja, Olle. Det låter så jävla yxigt och han gör det i 240 BPM, men han klarar av det. Som någon sorts ren ilska över Kronofogden eller nåt. Men på frågan om punkinfluenser så går det ju ofta långt tillbaka, till typ Iggy Pop och så, när folk namedroppar något. Ingen säger att Billie Joe Armstrong är deras största influens.” 

Har det någonsin hänt att ni känt att en låt inte håller måttet och valt att förkasta den? Finns det exempel på låtar som ni tyckt har varit för långt ifrån vad The Hawkins borde vara, och därför bestämt er för att inte släppa dem?

ALBIN: ”Ja, jag kan absolut känna så ibland. Det kan handla om att det är något jag inte är intresserad av att spela. Men om det är tre mot en och låten är okej, så fine, då kör vi. Så långt kan ändå man sträcka sig. Men när det verkligen blir att man känner ‘Nej, nej, nej, glöm det’, så får vi prata ihop oss om det, komponera om det, skrota det, vad som helst. Vi kommer alltid överens till slut.”

JOHANNES: ”Jag tror att folk som lyssnar på The Hawkins kommer att känna igen sig. Soundet kommer att finnas där, absolut. Sen tycker jag att med varje skiva och varje släpp vi har haft har vi alltid utvecklats åt något nytt håll. Man får aldrig samma skiva två gånger när vi gör något nytt. Det är nästa trappsteg nu.”

Jag har förstått att ni arbetar på en ny platta. Hur långt har ni kommit i den processen? Och är det så att ni redan vet vilka låtar som kommer att hamna på skivan?

MARTIN: “Det är svårt att säga, men kanske halvvägs om pratar inspelning. Vi är både i ett skrivande och ett inspelande skede.

ALBIN: “De som vi spelar in hittills anser ju jag bör finnas med på skivan. “

MICKE: “Ja, jag tycker nog det också. Vi är ju inte kända för att göra skivor snabbt. För oss brukar det väl ta två och ett halvt år att göra ett nytt album.”

JOHANNES: “Och det är där röstningen kommer in. Men vi jobbar på att få ut en skiva.” 

Jag avrundar vårt samtal med att pressa kvartetten på när skivan kommer, och till sist verkar någon sorts konsensus, med glimten i ögat, landa i april 2026. Kollektivet The Hawkins är i mina ögon ett gravt underskattat band såväl i studio och live, och jag tror och hoppas att fler och fler kommer att upptäcka dem. Jag ser fram emot att höra vad bandet har att erbjuda världen med nästa skiva, och uppmanar alla att i väntan på den lyssna in sig på bandet om man inte redan gjort det, och dessutom gå och se dem live om man kan. Det är en fantastisk upplevelse, oavsett vad vi väljer att etikettera dem som. 

TEXT: Erik Rosenberg