Jag märker att jag både dras till Devils Cigarettes fuck you-attityd och samtidigt känner mig lite, lite rädd. Inte så mycket för bandet i sig, utan vad de och deras musik väcker i mig. Den där påminnelsen om att tiden har gått. Ett memento mori i mig. Jag sitter här och inser att jag har blivit en gubbjävel, medan de rör sig framåt med en ungdomlig självklarhet i nuet, mot framtiden. Och den där attityden kan mycket väl vara något som jag projicerar på dem, snarare än att det är de som utstrålar den. Men oavsett vilket är det just den känslan som också gör mig glad på riktigt. Fadermordet har alltid varit en del av rockens motor, respektlösheten inför det som kom före som gör att något nytt kan ta form. Jag känner igen den rörelsen, och jag ställer mig bakom den. Det finns något befriande i att bara acceptera sin plats i det.
Garagerocken som Devils Cigarette bjuder på genom senaste albumet Meet Me On The Floor Tonight bär spår av en tillvaro som formats i replokaler och på små scener. Samtidigt som det för mig är så tydligt att det här är ett band som är en central del av återväxten av den svenska rocken finns en klart tydlig linje bakåt. Från Detroit och The Stooges och MC5, vidare till CBGB i New York där närheten mellan band och publik blev en del av uttrycket. Den traditionen lever vidare genom generationer, och når fram hit som något som fortfarande används av de som kan sin rockhistoria. Rockhistorien har upprepade gånger gått full circle, och band som The Strokes, Black Rebel Motor Cycle Club, Lords of Altamont i utlandet, och svenska akter i form av Hellacopters och The Nomads (för att nämna några), har byggt sin egen värld av de rockhistoriska byggstenar som format deras medlemmar.
Och Devils Cigarette gör just det. De tar den klassiska garagerocken utan att vara allt för respektfulla och försiktiga mot den, och gör den till sin. Och på ett jävla snyggt sätt ska sägas, för albumets samtliga tio spår är riktigt bra. Resultatet är en garagerockplatta som är bland det bättre som släppts av ett svenskt band i genren på länge. Och någonstans i det står jag och ser på. Med en känsla av igenkänning, men också med en känsla av att nuet tillhör Devils Cigarette och att jag är en åldrande åskådare som mest råkat bli kvar. Och det är också precis som det ska vara; jag är gärna en del av den här scenen, men det är yngre generationer som ska driva den framåt.
PRESSFOTO: David Persson
Rockfabriken 
Lämna en kommentar