I trallpunkarna Fruktansvärlds senaste album Undan kommer ingen finns det ett tydligt släktskap med genrens mest omhuldade svenska uttryck. Det är melodiös, politisk punk i ett arv som går att spåra tillbaka till Asta Kask, Strebers och Radioaktiva Räker. Det är framför allt sistnämnda band som mina tankar går till när jag hör Fruktansvärlds musik.... Fortsätt läsa →

Vera Norea, sångerska i bandet Hårdgnissel, var en helt ny bekantskap för mig när jag ramlade på henne i början av året, men när jag väl började lyssna så var jag helt såld. Vera Norea sjunger med en röst som omväxlande känns som att hon berättar historier från förr, och omväxlande väver förtrollningar. Albumet Carnival... Fortsätt läsa →

Stockholmsbandet Kupp beskriver sig själva som svaret på uppmaningen "Spela snabbare", och det stämmer bra. Det är hardcorepunk på svenska och det går fort. Den självbetitlade debut-EP:n innehåller sex låtar som avverkas på tolv minuter, med en energi och attityd som värmer mitt punkhjärta rejält. Kupp utgörs av Borgerlig Begravnings Frans Rudström och Julian Rudström,... Fortsätt läsa →

Om någon skulle be mig nämna ett svenskt rockband som förtjänar att vara större än de är skulle jag utan större fundering säga Highride. De har förvisso ”bara” släppt två album på 13 år, men bägge dessa är fullmatade med riktigt briljant rock’n’roll, och både bandets sound och sångaren Peter Waljus röst är exakt min... Fortsätt läsa →

Jag har aldrig haft någon riktig relation till vare sig Patrik Wirén eller till Misery Loves Co, med vilka han byggde sig respekt i rockvärlden. För mig har det hittills helt ärligt bara varit namn. Varken bu eller bä. Men det här, det är så orimligt jävla bra att jag skäms en smula för att... Fortsätt läsa →

Nomy är en av de där artisterna som rör sig helt vid sidan av den vanliga musikscenen. Han spelar inte live, gör inga intervjuer, syns inte på festivaler. Istället har han sedan mitten av 00-talet byggt upp en lojal lyssnarskara på egen hand, genom datorn och framför allt genom sin musik. Nästan allt är hans... Fortsätt läsa →

Jag har alltid tänkt på rock som något skitigt. Ibland en doft av replokal och gamla fimpar, ibland atmosfären av ett skabbigt hotellrum där det känns som det knullats lite för mycket utan att någon vädrar. Något som får skaver i kanterna. Ofta, men inte alltid, något farligt, en känsla av desperation och annalkande katastrof.... Fortsätt läsa →

När Stjärnor släpptes tidigare i år var det mycket som föll på plats direkt. Inte för att den påminde om något vi redan hört, utan för att den kändes självklar. Med Ulke, Inge Johansson och Dadde Stark i samma rum är ribban naturligtvis hög, men låten visade att mina och andras farhågor var helt ogrundade.... Fortsätt läsa →

Not The New Messiah är ett rockprojekt där musikern, journalisten och komikern Erik Berglund samlar sina musikaliska idéer, och där han står för allt låtskrivande, samt all sång och gitarr. Jag har fått förhandslyssna på de tre låtar som tillsammans utgör den kommande EP:n Alpha Superior. Tillsammans med Alexander Avelin (bas, produktion) och Olle Holst... Fortsätt läsa →

Crash Nomada har under ett antal år funnnits i min periferi, men utan att jag egentligen grävt mig ner i dem på allvar. Jag kan egentligen inte peka på varför; varje spår på senaste skivan Innan mörkret faller visar att bandet hanterar sin etnopunkiga visrock på ett ypperligt sätt, både som musiker och som låtsnickare,... Fortsätt läsa →