Hellacopters slog mig rakt i magen med Supershitty to the Max! redan vid öppningsspåret Gotta Get Some Action Now. Innan dess var Nicke Andersson "bara" trummisen från Entombed i mina ögon. Och Entombed var ju egentligen inte min grej, även om jag de facto gillade Ride, Shoot Straight and Speak the Truth när den kom... Fortsätt läsa →
Joakim Thåström: Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal (1999)
Det är inte det att Thåström fyller sjuttio om bara ett par år som slår an en sträng av obehag i det som är mitt eget åldrande. Att ens idoler åldras är en del av premissen man måste köpa; i synnerhet om mycket av den musikaliska bas man står på kommer från ens tidiga tonår... Fortsätt läsa →
The Libertines: The Libertines (2004)
Älskar, älskar inte. Älskar, älskar inte? The Libertines pucklar på varandra så blo’n sprutar, och oxeltänderna ryker. Månne är svek och destruktivitet de bästa drivkrafterna för att skapa vital rock’n’roll. Sången på brittrockarna Libertines andra platta var släpigare och mer sluddrig än någonsin tidigare, och visst var ‘Libertines’ en spretigare platta än ‘Up the bracket’,... Fortsätt läsa →
William Elliot Whitmore: Ashes To Dust (2005)
Det är ödsligheten i musikalisk klädnad. Många stora konstnärer har försökt definiera den kala ensamheten i konsten. Ett svartvitt fotografi. Det ligger ett hästkadaver vid foten av askberget. Gamla hjulspår i sanden från en Chevy Pick-up leder fram till en barack. Mannen till höger på bilden har hittat en gammal spansk gitarr. Med den beskriver... Fortsätt läsa →
Wilmer X: 13 våningar upp (2005)
Ossler var borta, men Nisse, Jalle och kompani spelade vidare som om Ossler aldrig funnits. Den snart tjugo år gamla skivan 13 våningar upp är inte helt igenom fläckfri. Partiella inslag av gubbig saggighet, viss förkärlek för att gräva ned sig i såsiga downtempolåtar med slätstrukna texter, och det finns fortfarande drag av ett Wilmer... Fortsätt läsa →
Motörhead: Kiss of Death (2006)
"How we are ain’t how we were" inleder Lemmy Kiss of Death med. Agree to disagree. Motörhead tryckte ned gaspedalen i botten redan på den självbetitlade debutplattan nästan trettio år tidigare, och hade den i sort sett i samma läge genom hela sin livstid. Medlemmar har kommit och gått, men visst låter det omisskännligen likadant... Fortsätt läsa →