Stefan Lundblad: “Jag är ingen frontman”

Det finns få saker jag brinner mer för än det skrivna ordet. Att läsa och att skriva själv har varit centralt i mitt liv så länge jag har behärskat det. Att jag skriver om rockmusik är inget substitut för att få vara rockmusiker, utan just för att för mig är det här drömmen; att få sätta ord på vad som händer med mig när jag hör riktigt bra musik. Att få missionera om artister som jag tycker förtjänar att spridas.  Den här passionen för skrivandet gör också att jag verkligen uppskattar låtskrivare som bemästrat hantverket lyricism. Som kan skapa texter som står för sig själva, som är berättelser. På den svenska punkscenen finns det några som sticker ut framför andra i det gebitet, och en av de jag håller högst är Stefan Lundblad, frontman i stockholmsbandet Hyrda Knektar. Nu är det lördag eftermiddag, dag två av Mimfest. Kvällen innan stod Hyrda Knektar på scen som första akt ut på festivalen, och nu sitter jag i pressrummet med Stefan mitt emot mig, för att prata om bandet, punken och det skrivna ordet, med någon sorts utgångspunkt i varför bandet låter som de gör. 

För mig har Hyrda Knektar alltid varit ett band som både förvaltar den svenska punktraditionen och samtidigt gör något eget. Hade ni en klar riktning från start var ni ville, eller växte det fram med tiden? 

“Nej, det har egentligen bara blivit så, och jag tror att det handlar mycket om våra influenser. Vi satte oss aldrig ner och bestämde hur det skulle låta, men när jag och Markel startade bandet fanns det ändå vissa saker som drog oss i en riktning. Vi delade till exempel en kärlek till gammal soul, och då kändes det naturligt att plocka in blås. Jag har aldrig riktigt sett mig själv som en sångare som bär allt på egen hand, så jag ville få in fler röster och skapa kontraster. Därifrån kom körerna, och så småningom Nicole som också tog leadsången på vissa partier. Och med soulen kommer ju också soundet, de där gamla Hammondorglarna, så det blev en självklar del av vår helhet. Till slut blev det en ganska organisk blandning av allt vi tycker om. Det är ingen uttalad plan, utan ett uttryck som vuxit fram ur det vi dras till och de saker som vi gillar.”

Har du dina rötter i den svenska punken?

“Ja, det var så det började. Jag är från Hagsätra, och Rågsved ligger en tunnelbanestation därifrån, så jag blev matad med punken. Som barn fattade jag kanske inte allt då, men jag började kolla in musiken, och på den vägen var det. Rågsved och Hagsätra har Ebba Grön, och det det finns en stark lokalpatriotism i det, något som vi är väldigt stolta över. Musiken i vårt område var min ingång.”

Knektarna har en tydlig politisk och solidarisk prägel i er musik. Var det ett medvetet val från början, att ni skulle göra politisk musik?

“Nej, det är inget vi egentligen har pratat om heller, utan det har bara blivit. Mycket med Hyrda Knektar är just så, det bara blir. Jag skriver de flesta av låtarna nu för tiden, och det kommer oftast av sig självt, utan någon plan. Jag sätter mig inte och tänker att nu ska det handla om det här, eller att jag läser något i tidningen och bestämmer att det här ska jag berätta om. Det fungerar inte så för mig, det bara blir.”

Hur ser ditt skapande ut, om man bortser från hur pretentiöst det kan låta att ens ställa frågan? Börjar en låt uppstå på samma sätt varje gång, eller varierar det?

Det varierar. Ibland börjar det med en melodi som dyker upp i huvudet, ibland med en textrad när jag jobbar natt. Det kommer av sig självt. Samtidigt vet jag vad som inte fungerar för mig. Jag kan inte sätta mig ner och bestämma att jag ska skriva en låt och få fram något på en halvtimme. Det tar, på gott och ont, ofta lång tid, även om det ibland kan gå fort. Jag har inget tydligt arbetssätt där jag sätter mig ner och skriver på ett visst sätt, utan det ser olika ut varje gång.

Jag bestämmer inget tema i förväg, utan det jag upplever som det magiska med punkrocken, och egentligen med all musik, är mötet mellan text och musik. Du kan ha en stark melodi eller en bra ackordföljd, men om texten inte är något jag är nöjd med blir det aldrig mer än bra. När text och musik verkligen möts kan det däremot bli väldigt starkt, och även om jag inte alltid får till det är det just de låtarna som berör mig mest som lyssnare, där helheten bärs av att text och musik fungerar tillsammans. Annars når det inte hela vägen fram.”

Du är inne på något där som jag tycker är centralt. För mig är det just den där balansen mellan det personliga och det som landar hos lyssnaren som gör att er musik verkligen sticker ut. Jag har skrivit det tidigare, och jag står för det. Jag tycker att du tillhör de främsta i Sverige när det gäller att förmedla något genom musik. Och då menar jag inte bara inom punken. 

Det är verkligen jätteroligt att höra. Men som sagt, det bara blir. Personligen tycker jag att många andra gör det bättre än jag, och i mitt eget skrivande är jag ganska kluven till politiska texter, även om folk uppfattar det som att jag gör det. Det finns tillfällen då jag har försökt bestämma i förväg att jag ska skriva en politisk låt, och då har det blivit riktigt dåligt. Jag kan inte bestämma sådant i förväg.

Jag vill heller inte att en rocklåt ska vara ett valmanifest. För mig handlar det alltid om lyssnarperspektivet. Jag tycker det är mer intressant när det finns utrymme för egna tankar, när allt inte skrivs på näsan, och när det drar åt det personliga snarare än åt det plakatpolitiska. Det är så jag själv vill ta till mig musik, och det har nog följt med in i mitt eget sätt att skriva. Annars kan jag lika gärna skriva en melodi och sedan kopiera in något från en partisida.

Man måste också bestämma sig för vad man gör. Håller jag på med rock’n’roll, eller ska jag bli kommunpolitiker? Jag har valt rock’n’roll. Det betyder inte att jag har något emot politisk musik, tvärtom, men det finns många som gör det bättre än jag. Jag kan bara göra det på mitt sätt.”

För mig låter texterna så självklara och flytande, som att inget är ditlagt bara för att få en rad att fungera.

“Jag arbetar ganska mycket med låtarna just för att det ska komma naturligt. Efter att ha hållit på så pass länge har jag märkt att när det inte gör det, när jag börjar lägga till saker som inte riktigt sitter, blir det väldigt dåligt. Jag vet också att jag ska leva med det här länge. Vi kommer att spela låtarna live många gånger, och då måste jag själv tycka att det håller, annars blir det outhärdligt. Jag är som bäst när det får komma naturligt.

Ibland går det fort och en låt kan bli klar på tre dagar. Andra gånger kan jag hålla på i ett halvår. Jag kanske har en vers och en refräng, och sedan händer något annat i livet; jag tappar känslan och då går det inte att fortsätta. Då får jag vänta tills jag är där igen, mentalt sett, i samma stämning. Jag vill att det ska vara ärligt och vill inte sitta och konstruera klart något bara för att början känns bra. Det måste finnas ett flyt i det, jag måste lyssna in det.

Det låter kanske pretentiöst, men alla arbetar olika. För mig handlar det också om erfarenhet. Jag har fuskat i yngre år, skrivit klart låtar som jag inte riktigt varit nöjd med och sedan tvingats spela dem live, vilket är plågsamt. För mig är gränsen därför ganska enkel: det måste kännas okej, annars duger det inte.”

När du pratar om skrivandet, hur ser du på det i grunden? Är det något som alltid funnits där, eller kom det i samband med musiken? Och skriver du annat än låttexter?

”Jag skriver ju specifikt låttexter, men jag har alltid gillat det skrivna ordet. Jag har också alltid gillat musik på svenska, och lyssnar mycket på det. Jag lyssnar även på sådan musik som jag inte tycker om, i något slags studiesyfte, för att höra hur andra använder språket och hur de bryter av meningar. Jag tycker det är intressant hur andra gör. Jag gillar det skrivna ordet, men det hänger ihop med det vi pratade om tidigare. Får man till det tillsammans med musiken kan det bli något starkt. Jag vill inte slarva med det skrivna ordet, för de två tillsammans kan bli väldigt bra.”

Har du några favoriter när det kommer till textförfattande? Finns det några svenskar som verkligen kan det här, inte som facit men som du själv återkommer till?

”De som jag tycker är bäst är faktiskt engelskspråkiga. Textmässigt är det främst Waits, Leonard Cohen och Nick Cave. Jag tycker att de närmar sig berättandet på ett sätt som jag gillar väldigt mycket. Och framför allt Tom Waits, som kan få något fult att bli väldigt vackert, både med sin röst men också i beskrivandet. Det kan vara en jättevacker melodi som griper tag i dig, men som handlar om ett hemlöst fyllo som ligger och kräks på en trottoar. Just den kombinationen gör att det blir något särskilt som jag tycker är häftigt. 

På svenska har jag inte riktigt någon som ger mig någon sådan wow-känsla. Det skulle väl vara Nils Ferlin i så fall, även om han inte har någon koppling till musik. Jag tycker att han skriver väldigt starkt och personligt. Men det är också mycket i svensk musik som jag inte gillar. Det där beskrivandet, med långa naturbilder, känns som utfyllnad och är inget för mig. Det är fortfarande en rocklåt du skriver, inte ett naturprogram.”

PÅ SVEAVÄGEN 68 VET DOM INGENTING OM OSS,
INTE VILKA VI ÄR VAR VI ÄR ELLER KOMMER IFRÅN
FÄRGEN ÄR INTE DERAS, ROSEN HAR VISSNAT BORT,
DET FINNS INGET DÄR ATT HÄMTA, INTE FÖR NÅN. 
DET VORE FINT MED LITE RÖTT I DET RÖDA,
OM DET FORTFARANDE SPELAR NÅN ROLL
OCH JAG TROR INTE DOM VET SJÄLVA,
VAD DET ÄR DOM MUMLAR OM

Jag tycker att ni har gjort riktigt många grymma låtar, men just textmässigt finns det saker som verkligen träffar mer än andra. De första raderna i “Sveavägen 68” är ett sådant exempel för mig. Och det blir extra påtagligt eftersom jag jobbar runt hörnet och passerar den där skylten hela tiden, och varje gång tänker jag på låten. 

”Det är en kille som är partimedlem i Socialdemokraterna som brukar komma på våra spelningar ibland. Han berättade för mig vid ett tillfälle att partiet vet om att den där låten finns, och att de tycker att den är lite jobbig. Jag är ganska nöjd med att låten nådde fram och lite i deras medvetande på Sveavägen 68.  Det är en sådan låt som man kan tycka är politisk, men man behöver inte gå så hårt in i den aspekten. Den springer ur en känsla om att de har tappat fotfästet. De har ingen aning om vad vanliga människor håller på med. De åker inte tunnelbana eller spårvagn, de åker taxi överallt. Det finns en känsla av att man själv tillhör det osynliga folket, och låten kom ur den känslan.”

Det du sa om Tom Waits och det vackra fastnade hos mig, för det var också något jag tänkte på när jag såg er spela i går. I punken hamnar man ofta att fokusera på energin och budskapet, men hos er finns också något annat där, som kanske inte alltid förknippas med genren. I er musik finns det ett stråk av något genuint vackert, även om det kanske låter pretentiöst. 

”Man kan också säga att det är lite skitnödigt, men jag förstår vad du menar. Det handlar nog om något undermedvetet. Jag sitter inte och har några planer när jag skriver, men jag tänker samtidigt att om det ska bli bra så måste det vara representativt för den man är. När jag var 22 tänkte jag inte lika mycket på livet, döden och såna saker som man gör när man blir äldre. Jag är en 45-årig gubbe nu, och det skulle bli konstigt om jag skrev valpiga punktexter om hur jag slår sönder tunnelbanevagnar eller slåss med snutar. Jag tror på att man måste skriva där man står, och då tror jag att det i stället kommer in sådana mer parentespoetiska inslag ibland, eftersom det är det jag går och tänker på. Ljus, mörker och livet och hela den grejen.”

Har det hänt att du tagit med en låt till bandet och sedan, när ni spelar den tillsammans, känner att det inte alls blev som du hade tänkt dig?

”Nej, inte på det sättet, eftersom jag inte har den ingången. Vi är ett band. Det är inte jag och några andra som ska förverkliga något jag redan har bestämt. Jag ser det som att jag kommer med en låt, och sedan blir den vad vi gör den till tillsammans i Hyrda Knektar. Jag har inget facit när jag tar med den in. Och om jag skulle ha det, då är det nog dags att göra något annat. Jag kommer med ett förslag, en grundidé som oftast är ganska utvecklad, men den är inte färdig i den meningen att den är låst. Vi byter ut saker, vi arrangerar om, vi provar oss fram. Jag brukar säga till de andra att det inte finns något facit, vi får göra vad vi vill, så länge det blir vår låt. Jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Jag älskar Hyrda Knektar och människorna i bandet. Det är mina närmaste vänner, och vi har hållit på i så många år. Jag är bara en del av det här sammanhanget, och det är just det som gör det till vad det är.”

FOTO: Pressfoto

Jag tänker att det ofta blir så när man trivs ihop, att bandet också blir ens närmaste vänner. Hur ser det ut för er, umgås ni även utanför bandmiljön?

”Vi umgås nog mindre än vad vi egentligen skulle vilja, men vardagen kommer emellan. När vi väl ses så har vi skitroligt. Det är något vi hela tiden försöker få till oftare, men det är inte helt lätt att få ihop sju personers liv. När vi inte repar eller är ute och spelar så är det fullt upp med annat, men vi försöker ändå att få till det. Vi har pratat om att ses mer, kanske få till någon glöggkväll varje år, eller boka en restaurang och gå ut och äta tillsammans.” 

Jag brukar kalla er för storbandspunk, och det känns ganska träffande. Men det är ju en sak att vara sju personer i ett band, och något helt annat än att vara en trio med nittonåringar, särskilt när alla dessutom har familjeliv, jobb och allt runt omkring. Hur får man det att fungera i praktiken?

Det är ett väldigt trixande, och det vet arrangörerna också. Vi behöver ofta ganska lång tid på oss att ens kunna svara ja på en förfrågan om gig, eftersom det är mycket som ska kontrolleras och lösas. Även när vi verkligen vill göra en spelning tar det tid. Det är mycket logistik och det är knepigt, men det går. Ska man vara med i Hyrda Knektar måste man välja det här, annars fungerar det inte. Vi är sju personer, vilket innebär sju olika liv, med partners, barn och jobb. Det är mycket som ska gå ihop och det är rörigt, men det går.”

I och med att du står längst fram och sjunger, blir du per automatik bandets frontfigur i publikens ögon, även om ni är ett kollektiv. 

”Ja, tyvärr. Jag är inte bekväm i den rollen, och har aldrig varit det. Jag är ingen frontman som person. Jag kör väldigt lite och ganska sparsamt mellansnack. Den här bilförsäljargrejen är inte jag. Samtidigt är jag inte heller någon som upplever mig själv som svår eller avig, utan det handlar mer om personlighet. Jag älskar att spela live men jag hade lika gärna kunnat stå längre bak och spela i bakgrunden.”

När det gäller mellansnack tycker jag inte att det finns något självändamål i det, utan att det snarare riskerar att ta fokus från låtarna.

”Nej, jag tycker inte heller det. Kan man det så ska man göra det, men man ska inte tvinga fram det. Det kan bli riktigt dåligt, och i värsta fall sänker det hela atmosfären. De vi spelar för är smarta människor och jag är en rörmokare från Hagsätra, vad ska jag tillföra där och berätta för dem? Jag känner att vi är där för att spela, och låtarna ska tala för sig själva. Att stå och förklara vad en låt handlar om, var den skrevs eller varför, kan kännas som att jag trycker ner något i halsen på folk. Det behövs inte.”

Ni har ju hållit på ett bra tag nu, och för mig finns det aldrig någon känsla av stagnation, att ni bara fortsätter att utvecklas. Är det lika roligt fortfarande, eller förändras det över tid? 

”Det är kul att du tycker det! Vi har inte heller så mycket på gång hela tiden. Vi är produktiva, men vi är sju personer och allt ska fungera. Om man jämför med andra band som har hållit på i femton år så har vi kanske inte jättemycket material, men vi försöker göra det vi gör bra. Vi är långsamma, men den kreativa processen är alltid igång. Vi repar, testar nya grejer och planerar inspelningar. Så det händer hela tiden saker i bandet, även om det kan gå lång tid mellan släppen.  

Det finns ju en anledning till att vi har hållit på så länge, det är kul med rock’n’roll. Det har aldrig känts tråkigt, för då hade vi nog inte fortsatt, men jag skulle säga att det nästan blivit roligare med åren. Det har aldrig känts som att vi går på tomgång eller har fastnat.”

Har ni någon slags målbild kvar, något ni fortfarande vill uppnå som band, eller handlar det mer om att fortsätta göra det ni gör?

”Nej, vi har aldrig haft någon sådan lista eller något vi siktar mot. Det är snarare tvärtom, att vi redan har checkat av så många saker att man nästan måste stanna upp och tänka på det ibland. Vi pratade häromdagen om hur stort det här egentligen är. Från att man stod där som tonåring och plockade upp gitarren, skickade runt demos och försökte få till spelningar, till att det idag faktiskt är folk som ringer oss och vill att vi ska komma och spela. Det var ju ens våta dröm då, och bara det är egentligen större än man kunde föreställa sig. Vi lever ju inte på det här, men hur många band finns det inte som aldrig får den möjligheten som vi fått? För mig är det i sig en stor grej, som är lätt att glömma bort”

Jag tackar Stefan för ett fint samtal, innan vi rundar av för att ladda för nästa kväll på Mimfest. Hyrda Knektar består idag av Stefan på sång och gitarr, sångerskan Nicole, Markel på trummor, Petter på bas, Backa-Carin på saxofon, Ted på gitarr och Amanda på orgel. För den som ännu inte upptäckt bandet rekommenderar jag dem varmt. Utöver att jag håller Stefan som en av punkens största textförfattare är Hyrda Knektar för mig ett av de band som främst personifierar vad punken står för. Inkluderande, gemenskap och att stå upp för det man tror på. Dessutom gör de det genom att leverera fantastisk rockmusik gång på gång, både på skiva och på scen. 

TEXT: Erik Rosenberg
FOTO: Therese Billing (om inte annat anges)