Sex år efter senaste släppet är Confess tillbaka, nu med albumet Metalmorphosis. Och Jag blir genuint glad när jag lyssnar på den här skivan. Det är förvisso en riktigt bra platta, men det som slår mig främst är att det känns som att det här är ett projekt av ren skaparglädje och upptäckarlusta. En upplevelse av att bandet inte förhållit sig till speciellt många ramar i fråga om förväntningar, etikettering eller det bagage de tog med sig in i processen med albumet. Att de spelat in elva spår som de skrivit för att de tyckt det varit roligt, utan att förlora sig i funderingar på om det linjerar med hur ett Sleaze- / hårdrocksband ska låta utifrån det bagage som man har med sig in i en ny process.
Resultatet är en stabil och väldigt välproducerad hårdrocksskiva som har en bra lägstanivå och en mounumentalt fin högstanivå, men som inte är så långt från det Confess vi känner som det kanske låter som utifrån mina tidigare funderingar. Med det sagt finns det mer än en kursändring på Metalmorphosis, som jag tycker inte har märks i lika stor utsträckning på tidigare album, och som får mig att nicka gillande och överraska mig positivt. Att bandet kan skapa bra musik är ingen överraskning, mer i att de mer än tidigare gör det med ett bredare spektrum. Här finns sleaze, partyrock, en släng av AOR och symfonimetal i den bättre skolan, inte minst tack vare mer än en briljant klaviaturslinga, lowkey-ballader och någon nypa powermetal också. Och jag gillar det som fan.
Första låtsläppet vi bjöds på från skivan, Wicked Temptations, är partyrock från samma spelplan som Hardcore Superstar annekterat som mästare, och Confess visar snyggt att de också har potential att spela i den ligan om de vill. Beat of My Heart är en av årets snyggaste svenska rockballader, som dessutom inte faller ner någon en enda genreklyscha. Jag är annars inget fan av recensioner som avverkar låt för låt, och planerar inte att göra det här heller, men det går inte att utelämna en rad eller två om albumets avslutande spår om man bortser från ett bonusspår. Efter en inledande hymn på svenska, övergår Silvermalen till fullblown powermetal i vikingatema, på en nivå som Manowar hade sålt sina barn för, för att få in på Battle Hymns. Eller på vilken annan platta i genren som helst egentligen. Eller i klartext: Det är pompöst och grandiost, och faktiskt helt lysande. Och jag undrar om Elliot någonsin sjungit bättre?
Variation som sagt, och det odelat positivt. Det här är svaret på frågan om vad som INTE är en ”One Trick Pony”, utan en uppvisning att hårdrock kan vara så många olika saker. Att som ett band göra det på en och samma album, utan att det blir spretigt är imponerande i sig. Att göra det bra än mer imponerande. Konventioner är till för att brytas, och även om jag inte tror att Confess hade någon tanke på att det var det man gjorde (eller ens håller med mig om att det är så), så är den känslan av en ny upptäckarlusta en av flera saker, utöver ett gediget material, som lyfter Metalmorphosis till nya nivåer för bandet. Från bra till riktigt bra, och ibland även briljant.
FOTO: Pressfoto
Rockfabriken 
Lämna en kommentar