Författaren James Ellroy, kungen av hårdkokthet, bestämde sig för att skriva en bok i stackato; att utelämna alla bisatser och samtliga skiljetecken utom punkt, frågetecken och utropstecken. Pretentiöst? Kanske. Dåligt? Inte nödvändigtvis. Trail Of Dead är ett mycket pretentiöst band. De verkar ha kommit på att det mesta redan är gjort. Då alla melodier redan... Fortsätt läsa →

Jag lyssnar på Stockholmgänget Diamond and Guns femspårsdebut 'Making Cash For Heartless Crooks' som släppes förra hösten, och kommer på mig själv med att kastas runt på olika emotionella platser i mitt förflutna, utan att någon av dessa låtar för den skull ens var påtänkta när saker hände. Det är något med sättet Diamond and... Fortsätt läsa →

Borgerlig Begravning har på bara några år skakat om den svenska punkscenen, och med sin andra skiva Parasit cementeras bilden som ett av landets mest spännande band i genren. Sex år in i karriären är den äldste i bandet 21 år och den yngste 16, men med det sagt har Borgerlig Begravning inget som helst... Fortsätt läsa →

Jag är uppväxt i trakterna kring Örebro, och det var i min generation av sjuttiotalister som en punkscen växte fram där under första halvan av nittiotalet. Det fanns en stilmässig bredd i gemenskapen, där band som One Chord Wonders, Charles Hårfager, Voice Of A Generation, Peepshows och givetvis Millencolin föddes och utvecklades.Dessa band hämtade sina... Fortsätt läsa →

Perfektion är en konst i konsten. Vad du än tar dig för i skapande, finns det något förtrollande vackert i att slipa på något tills det är komplett. Tills det inte finns några ojämnheter kvar, utan varje del är klanderfritt inpassad för att skapa perfektion av helheten. Hur många album är egentligen kompletta? Där inte... Fortsätt läsa →

“Die Bobby Die” är en elchock paketerad i en samling finfina spår. Strippad, minimalistisk rock’n’roll, uppmurad från själva djupet av den amerikanska populärmusiktraditionen. I skrymslen och vrår i låtarna samsas både Cramps, Velvet, den vita Detroitvågen från brytningen 60/70 och Bob Dylan. Clay Reed ser ut som namnen Lou, låter som Dylan och agerar som... Fortsätt läsa →

Stockholmsbandet Highrides debutalbum släpptes 2013, och är inget annat än vad det ser ut att vara: rak, oförfalskad rock’n’roll. Men det är också precis vad som gör den så kraftfull. Det här är inte musik som försöker vara större eller mer komplex än nödvändigt. Det är snarare musik för de som förstått att det enkla... Fortsätt läsa →

Social Distortions femte album är en skiva om ensamhet. Om förhållanden som faller sönder, en barndom som aldrig helats och en omvärld där såväl moral som mänsklighet börjar lösas upp. Mike Ness pendlar mellan raseri, frustration och ren förtvivlan där han står i mörkret och ger oss varje textrad utan något hopp om ljusning. Vi... Fortsätt läsa →

Hellacopters slog mig rakt i magen med Supershitty to the Max! redan vid öppningsspåret Gotta Get Some Action Now. Innan dess var Nicke Andersson "bara" trummisen från Entombed i mina ögon. Och Entombed var ju egentligen inte min grej, även om jag de facto gillade Ride, Shoot Straight and Speak the Truth när den kom... Fortsätt läsa →