Jag var tonåring i början av nittiotalet, och på en egen musikalisk resa. Att jag inte kunde spela själv började utkristallisera sig på ett tämligen tydligt och något smärtsamt sätt. Vi hade skapat en musikförening i det lilla samhälle jag växte upp i, och även om många precis som jag började från noll i det band vi bildade var utvecklingstakten hos exakt alla andra ljusår snabbare än min. Men musiken hade blivit en omistlig del av mitt liv, och stora delar av det jag fyllde min dag med ackompanjerades av rock i olika former i lurar och högtalare. Mitt sextonåriga jag stod på tröskeln till att kliva in helhjärtat i punken som jag just upptäckt, efter att de senaste åren levt och andats hårdrock i alla former. Det var inte så att de gamla banden städades ur mitt hjärta, men all tid och rum som jag gav mig för att upptäcka ny musik dedikerades till punk. Bad Religion, Strebers, DLK, Asta Kask, Ramones.
Det är i den här kontexten som jag tror mig hitta svaret till varför Sha-Boom inte var det minsta relevanta för mig när de slog igenom. Det borde ha varit rätt on point annars: allsångsrefränger, glam och partyattityd. Att de inte vara speciellt hårda får vi se som irrelevant i sammanhanget; jag hade tagit till mig mjukrockband som Return och Swedish Erotica inte allt för lång tid tidigare. Sha-Boom var en produkt av det som hade varit för mig, inte det som skulle komma. Jag såg dem live vid ett tillfälle under den här perioden, i Arboga Folkets park, utan att det gjorde något större avtryck.
Och med allt det här sagt vill jag bara säga att det inte var dem det var fel på, det var mig. När jag idag, 35 år senare, lyssnar på det bandet gjorde då så är det inte bara med andra ögon, utan också med en större nyfikenhet. Och jag konstaterar att bandet, med stöd av producenten och Sweet-ikonen Andy Scott, gjorde en hel del bra grejer. Let’s Party, ett av bandets största hits, är ett briljant stycke partyrock i glamskrud (och dessutom skriven av Per Gessle, bara en sån sak). Och de musikaliska parallellerna till Sweet är många. Sen upplöstes Sha-Boom. Peo Thyrén återbildade Noice. Sångaren Dag Finn dök upp här och där under åren som följde, både i offentliga sammanhang bland annat som deltagare i realityserien Baren, och i min personliga periferi. Det sas att han flyttade till Västerås där jag också bodde, och spelade i det innebandylag som jag gästat ett par gånger med ungefär samma framgång som mitt musicerande något decennium tidigare. Men vi sågs aldrig, och jag vet till dags dato inte om det var en vandringssägen att vi gått om varandra i det där korplaget. Och från Sha-Boom hördes inget.
Förrän nu. Dag Finn har återbildat sitt gamla band; eller i alla fall dammat av namnet och satt ihop ett band kring det. Skrivit låtar och släppt en skiva med Erik Mårtensson som medkompositör och producent (och musiker på skivan). Mårtensson, frontman i Eclipse, känns som han har sitt finger med i väldigt mycket av det som släpps i Rocksverige just nu. Och med imponerande resultat. Han kan sina grejer, både när det kommer till produktion och komponerande.
Och skivan då? Jodå, precis som när det begav sig är bandet starkt präglade av sin producent. Nittiotalets Sha-Boom var partyrock med Sweetanslag, och Sha-Boom 2026 står kvar med ena benet i den där partyrocken, och den andra i den melodiska hårdrock som Erik Mårtensson är bäst i Sverige på att skapa. Och resultatet, vill jag påstå, är det bästa Sha-Boom har skapat. Mitt tonårsjag hade kvävt sig med skämskudden om jag sett mig själv som femtioplussare stå och skriksjunga med i öppningsspåret och förhandssläppta singeln Never Stop. Och sen rullar det på med publikfrieriet i låt efter låt, och de har mig i sitt grepp. Jag blir genuint glad av det här. Another Nail In The Coffin är ingen världsomvälvande skiva, men rock’n’roll behöver inte vara det alls. Det behöver bara vara bra, och det här är hands down en riktigt bra skiva. Och One More Drink For The Road, där bandet gästas av Thundermothers Linnea Vikström, är måhända årets bästa svenska partylåt.
TEXT: Erik Rosenberg
Lämna ett svar